Färd in i desperationens mörka hjärta

Jag orkar inte längre. Inte ett steg till.

Man orkar alltid ett steg till.

Jag trivs bra här. I den här vita plaststolen.

Det är nästa steg man inte orkar.

Översinnligt vackra mönster i ögonvrån.

Jag tycker så mycket om dig när du sover.

Rör sig som fjärilsvingar.

Det finns inget att vara rädd för.

/.../

Mitt liv har bara gått ut på att skydda mig från livet.

Allt var så enkelt.

Från nåra plusgrader till 15-20 grader kallt.

Men nu knackas jag ner. Kota för kota, ben för ben. Det säger kling, det säger klang. Natten och dagen väller in. Det blr friskt, stilla. Man kan andas igen.

Ur Kennet Klemets All denna öppenhet som kommer.
Jag skriver om boken här.
Ann