Händelser och idéer går ofta i armkrok, eller följer varandra i hälarna som joggare i motionsspåret. Knappt hade Berlinmuren fallit förrän Francis Fukuyama i hegeliansk anda förkunnade att mastodontfilmen Världshistorien nu nått sitt happy end: alla otäcka ideologier med svartmuskiga mustascher hade spruckit i solen; den globala kapitalismen och den liberala demokratin förenades i slutscenen i en passionerad kyss.
Mothugg fick han av Samuel Huntington, som i en vision av spenglerskt snitt förutsåg framtida konflikter förorsakade av kollisioner mellan de kulturella kontinentalplattorna. Det kalla kriget innebar inte slutet för antagonismen i världen utan skulle efterträdas av civilisationernas kamp. Strax därefter rasade tvillingtornen i New York samman, och den motsättning som Huntington talat om kom därefter att stavas kriget mot terrorismen.
Historiens slut hade fått skjutas upp för tillfället, men i Bushregimens neokonservativa föreställningsvärld förenades den utopiska tron på ett nyliberalt lyckorike med en stridsberedd korsfararanda. Mänsklighetens fiender skulle krossas, om man så skulle tvingas ta till innovativa förhörsmetoder för att åstadkomma det. En världsordning symboliserad av Guantánamos rättslösa ingenmansland tog vid. Med Giorgio Agambens illusionslösa blick hade undantagstillståndet nu blivit världens normaltillstånd. Chock och fruktan blev enligt Naomi Klein redskap för att införa en nyliberal nyordning av marknadsavregleringar och privatiseringar.
Så kom finanskrisen i våg på våg och synliggjorde världens sociala och ekonomiska realiteter, samtidigt som civilisationskämparna satt fast i terrorkrigets moras och klimatkrisen skockade sina växthusgasfyllda orosmoln på den framstegsoptimistiska himlen. I de händelsernas tilltrasslade garn befinner vi oss nu, när vi frågar efter möjliga trender i 2010-talets idé- och samhällsutveckling.
Ja, föreställningen att historien närmar sig sitt slut är det väl idag bara dystopikerna som tror på. Den eviga freden på kyrkogården, för att tala med Kant. Inte heller lär särskilt många vara hågade att vifta med palmblad när nyliberalismen åker i triumfvagn längs den enda vägen. Säkert är det fler som vill viska i kejsarens öra att han ska minnas att han är dödlig. Efter snart ett decennium av krig framstår civilisationskampen som en evig fastlåsning mellan två mer och mer lika kombattanter, berövade all civilisation.
Den globaliserade samtiden beskrivs allt oftare – av bland andra Slavoj Žižek och Chantal Mouffe, och på hemmaplan av Mekonnen Tesfahuney och Magnus Dahlstedt – som postpolitisk, rentav postdemokratisk. Ideologierna har ju spruckit i solen, och vänster/höger-distinktionen ses som förlegad. De politiska partierna trängs alla i mittens röstmaximerande rike.
New Labour framstår som Thatchers sanna arvtagare, och i Sverige vinner arbetarpartiet moderaterna marknadsandelar från socialdemokratiska småföretagarpartiet. Den enda klyfta som det är legitimt att tala om i klassamhället är den mellan den närande majoriteten i stugvärmen och den tärande minoritet som befinner sig ”i utanförskap”.
Statens affärer ses som en angelägenhet främst för ekonomer, administratörer och säkerhetsexperter. Politikern har stigit ned från den opinionsbildande talarstolen till reklamfrasernas flackland. Statsmannen har tagit jobb som barnskötare åt den ibland besvärliga och oförutsägbara men alltid så kreativa och välståndsalstrande marknaden. Nätpokern framstår som kapitalismens högsta stadium.
På det individuella planet har medborgaren förvandlats till kund, och var och en blivit sin egen lyckas entreprenör. Politiska, ideologiska och ekonomiska motsättningar har trätt i bakgrunden och ersatts av frågor om livsstil. Sexualitet, religion och klädval, sådant som tidigare tillhörde privatsfären, lyfts fram i offentligheten. Det singulära, det laglösa eller queera, det som inte kan generaliseras eller sättas in i ett universellt mönster, har blivit nyckelord i filosofiska diskussioner.
Förstår man samtiden som postpolitisk kan man å ena sidan tänka sig att samhällsproblemens komplexitet och folks rädsla för att förlora sin position på insidan, att hamna i ett utanförskap som definieras som personligt och inte kollektivt, kommer att leda till en än större anpassning till det rådande expertstyret. På sin höjd kan man ha synpunkter på kronprinsessans bröllopsceremoniel och vissa direktörers girighet. I övrigt vårdar man sitt privata marknadsvärde och sysslar med att göra sig så anställningsbar som möjligt.
Fast i en situation när den bestående ordningen vacklar, när kejsaren visar sig i sin nakna prakt, kan man å andra sidan hoppas på att det politiska – den medborgerliga kampen om inflytande över gemensamma angelägenheter – ska återuppstå. Samhällets maktaspekter, som så länge dolts bakom tal om effektivitet och välstånd, skulle åter kunna bli synliga. Upplysning i den kantianska betydelsen – människans utträde ur sin självförvållade omyndighet – skulle på nytt kunna bli möjlig.
Mastodontfilmen Världshistorien skulle fortsätta på en ny rulle.
Johan
Att betrakta Machiavellis beryktade furstespegel som en sarkastisk grimas från en maktkritisk ironiker måste väl betecknas som anakronistiskt önsketänkande. Florentinaren, som fikade efter en plats i politiken efter att ha fallit i onåd vid ett regimskifte, var nog trots allt ute efter att ge sin medicéiske furste uppriktigt goda men krassa råd. 
