Inte bara blonda bestar

I det allmänna medvetandet är väl Friedrich Nietzsche mest en överspänd halvgalning som bakom yviga mustascher tuggar fradga om övermänniskor, blonda bestar och Guds död. En schablonbild som döljer det faktum att han dessutom var en nytänkande språkfilosof, djuplodande psykolog, uppslagsrik idéhistoriker, djärv tidskritiker, egensinnig humorist och en av filosofihistoriens största stilkonstnärer - ja, en postmodernist före modernismen.
Ta som exempel § 544 i Morgonrodnad,"Hur man idkar filosofi i dag". För antikens filosofer, förtrogna med ett sedligt auktoritetstänkande, var det analytiska förnuftet en hänförande ny smak. I Nietzsches egen tid har man vant sig vid och tröttnat på den nyktra logiken och söker andra upplevelser. Man vill vara undantag och konstnärsnaturer "med ett geni i huvudet och en demon i kroppen och följaktligen också med särskilda rättigheter... och i synnerhet det gudomliga privilegiet att vara obegriplig. - Detta idkar nu också filosofi! Jag är rädd för att de en vacker dag märker att de har misstagit sig, - vad de vill ha är religion!" En observation som knappast förlorat sin aktualitet, och som inte minst en del av Nietzsches sentida beundrare borde begrunda.

Eller ta § 333 i samma bok: "Vi uppfattar inte djuren som moraliska varelser. Men menar ni då att djuren uppfattar oss som moraliska varelser? - Ett djur som kunde tala, sade: 'Mänsklighet är en fördom som åtminstone vi djur inte lider av'"

Johan