Byråkratiska strategier

Poesin håller på att tas över av byråkrater. Om poeterna en gång i tiden siktade mot stjärnorna kastar de nu lystna blickar mot arkivskåpen: lagsamlingar, juridiska dokument, teorityngda avhandlingar − allt som kan delas in i punkter och paragrafer och knastrar i kanslistil utgör livsluften för dessa principryttare i diktens tjänst.

Här finns hela min recension av Roberth Ericssons diktsamling "Strategier för verklighetsanknytning".

Färgmättat

Wassily Kandinsky: Murnau, Kohlgruberstrasse, 1908

Farven i kunsten. Som tema för en konstutställning hör det knappast till de mer exklusiva. Nästan som om en litteraturantologi skulle ha tema språk. Så är Louisianas stora vårutställning också snudd på en kronologisk resa genom den moderna konsthistorien. Matisse, Picasso, Mirò, Klee, Chagall, Modigliani. You name it.

En höjdpunkt är det tidiga seklets färgrevolution. De franska fauvisterna och tyska expressionisterna. Kirchners dekadenta flickor. Noldes blommande trädgård. Schmidt-Rottluffs färgtjocka improvisationer. Inte minst imponerar samlingen av Kandinsky, som är så omfattande att den nästan bildar en utställning inom utställningen.

Mätt på intryck vilar vi mot slutet blicken på Yves Kleins enfärgade dukar. Sällan har jag fattat vitsen med monokromer, men efter utställningssal efter utställningssal med färgexplosioner är jag beredd att göra det.

Ernst Ludwig Kirchner: Flicka med katt, 1910/1920

Paul Klee: Stjärnor över ett ont hus, 1916

Johan

Slottsutflykt

Ann

Men våra drömmar

Om lusten till det här livet
den tunga, huggande
den någon gång ljuva,
den som inte viker

om nederlaget
som ingen orkar bära och blev ändå buret

om stormen som drog förbi
och inget var sig mera likt.

Men våra drömmar har vi ändå kvar
bortom det drömda
vi reser med dem som våra segel
förbi kartorna

i branter nakna kläs vi av

vi gör av dem ett förseglat brev
som ingen känner
knappt vi själva förstår dess innebörd
men de är oss till tröst
de överger oss inte
i varje fall tog det lång tid innan de övergav

vi reser dem såväl mot livet
som mot döden
och vi blir kvar i den heta andedräkt
som ännu inte vill släppa oss.

Nyskriven dikt av Lennart Sjögren, publicerad i Kritiker nr 14, april 2010

Hemsökt

Haunted House, John Atkinson Grimshaw

Pensionärer som gästas av spöken. Hemtjänstpersonal som inte vågar gå ensamma till vårdtagarna. Saker och ting som oförklarligt flyttas omkring. En kommun som anlitar ett andeutdrivande medium.
Är John Ajvide Lindqvist underrättad om att någon stulit manuset till hans nästa bok?

Ann

Brända broar, bultande patos

Med kärlek. Det är nyckelord i Jonas Berghs författarskap som går igen i titeln på hans nya novellsamling Till Killor with love. Människorna i utkanten, de som aldrig fått några chanser eller i alla fall sjabblat bort dem, de som bränt alla broar, trillat utanför lagen, trampats ned och inte lyckats resa sig.
De vingabrödna, för att tala med Mary Andersson, en annan Malmöskildrare på de svagas sida. Dessa luggslitna, tilltufsade och skadskjutna sorgebarn skildrar Bergh med oreserverad medkänsla och bultande patos.

Här kan man läsa min recension av Jonas Berghs nya bok.

Ann

Mellan valfrihet och frihet

"De politiska ideologierna är kanske inte döda, men nog slumrar de gott i den svenska stugvärmen. Ett steg åt vänster följs av ett steg åt höger när blocken dansar sin skuggdans av taktiska positioneringar för att vinna mittenväljarnas förtroende. När en politiker ägnar sig åt författandets vedermödor har man större anledning att vänta sig en deckare än en bok som sätter politiken under teoretisk lupp".

Läs resten av min recension av Bengt Göranssons "Tankar om politik" här.

Johan

Survival of the wittiest

Ingenting har hänt

De människor som inte
är födda ännu
har få gemensamma drag
förutom just detta,
att världen är tom på dem ännu.

Men rätt som det är
är de här
som om inget hade hänt,
avlösningen sker så omärkligt,
någon kanske bläddrar förstrött
i den här boken
på ett antikvariat
en dag med snökorn i luften
och då skogen är sej
märkligt lik från den tiden då vi levde
och det är som om
ingenting hade hänt.

Och ingenting har hänt.

Fredrik Lindström - poet? Eller bara tevekändis som skriver vitsiga tankekrumelurer med ojämn högerkant? Min recension av "Evolutionen och jag kommer inte överens" finns att läsa här.

Ann

Våren väntar

Robert Reid, Spring

Idag tänker Kulturreservatet ägna sig åt att begrunda våren. Den som inte har bättre för sig kan under tiden läsa ett par notiser. Här en text om borgerlig kultur i Danmark, här en om kvinnornas lysande framtid på Island.

Ann

I blom

Vi här nere har ju ett tag sneglat avundsjukt uppåt och skakat på huvudet över bilder på norrländska utemiddagar i högsommarvärme medan termometern envist visat på skånsk vinter - det var ju inte för det här jag flyttade söderut... Men nu nu nu, hänger jag bestämt och en gång för alla in yllejackan längst in i klädkammaren - den har åkt in och ut i flera veckors tid - och plockar fram kavajen och lågskorna. Drar in doften av hägg... Det kräver en vårkavalkad.

Samuel Palmer, In a Shoreham garden

CF Hill, Blommande fruktträd, Bois-Le-Roi

Vincent van Gogh, Orchard with Blossoming Apricot Trees

Ando Hiroshige, The Plum Orchard at Kameido

Ann

Brutna bud

Det tionde budordet ekar i titeln på Jette A. Kaarsbøls nya roman: Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Inte till din nästas hustru heller, naturligtvis − och Din nästas hus handlar egentligen inte alls om materiell avundsjuka utan om förbjuden åtrå.

Jette A. Kaarsbøl har kommit ut med en ny roman i svensk översättning: "Din nästas hus". Här kan man läsa min recension.

Ann

Frihetens spända bågar

Medeltiden har förändrats en del sedan Errol Flynn iförd technicolorgröna trikåer svingade sig i Sherwoodskogens lianer, kurtiserade den väna lady Marion och spände pilbågen med ett elegant leende. Alltid lika glänsande nytvättad tog sig den grönklädde charmören superhjältelikt ur alla knipor utan att för ett ögonblick förlora sin höviska uppsyn eller få minsta fläck på sin ärtiga utstyrsel.

Frågan är hur länge denne skönlockige aristokratiske frihetshjälte skulle ha klarat sig i den gyttjiga, svettiga, blodiga värld som Russell Crowe slår sig fram i med brutal muskelkraft. När Ridley Scott tar sig an Robin Hood-myten har sekelskiftet 1200 blivit betydligt hårdare, råare och inte minst skitigare. I hans film slår stankerna mot ögat, och trubadurerna låter mer som the Pogues än som lutspelande skönandar.

En hel del annat har också vänts upp och ned. Från fredlöshet till upprättelse i den gode kungens hägn - så brukar ju historien om Robin Hood berättas. I Scotts version är dramaturgin den omvända. Här gör krigsbussen Rickard Lejonhjärta sorti redan i inledningen, på väg hem från ett korståg i folkmordets tecken.

Följaktligen leder den hemvändande krigsveteranen Robin Longstrides kamp för en allmän rättighetsförklaring à la Magna Charta till att han ställs utanför lagen. Budskapet att medborgerliga friheter alltid varit en nagel i ögat på makthavare av guds nåde kan man inte missta sig på.

Visst finns här åtskilliga eftergifter åt det moderna actiondramats klichéer. Det kan man lätt ha överseende med tack vare realismen, humorn och viljan att avmytifiera.

Ann och Johan

Romantik på Rivieran

Trasiga själar i tjusiga miljöer. Glamour med grumlig botten. Flärd och fördärv i dekadent förening. Jo, nog är det Per Hagman som är i farten alltid, ännu lika storögt dragen till glittrande ytor och svarta baksidor, hårda hudar och blödande hjärtan.

Min recension av "Vänner för livet" hittar man här.

Ann

Grekisk anda

Filosofhuvud från skeppsvrak utanför Antikythera

Filosofin och demokratin må vara produkter av den grekiska andan. I det moderna Europa finns emellertid ingen tid till att sitta på torget och dividera om struntsaker. Alltså måste det grekiska folket - idel förtidspensionärer och latmaskar - tuktas till att bättre motsvara det globala kapitalets krav. Samtidigt som hundratals miljarder kastas i gapet på marknadsmonstret, som reagerar med att hålla sig lugnt en dag eller två.

I Platons "Lagarna" framstår det som fullt rimligt att avsätta en arbetsdag åt en promenad från Knossos till Zeusgrottan på berget Ida, samtidigt som man diskuterar hur man bäst ska grunda en stat i tanken. Resultatet av vedermödan? Ja, bland annat den här insikten: "att översvämmas av silver- och guldmynt" är nästan "det värsta som kan hända en stat när den ska försöka skaffa sig ädla och rättvisa karaktärer".

Johan

00-talet revisited

"Någon som hade förläst sig på en Wikipedia-artikel och sen skrivit en hel diktsamling utifrån den inhämtade fackinformationen för att komma ifrån vådan att binda ihop olika texter."

Andreas Brunner om den tidiga 00-talspoesin.

Att läsa sig själv i en tryckt intervju, det är ungefär som att höra sin egen röst inspelad på band. Fast värre. Därför får ni själva söka upp nya numret av Lyrikvännen om ni vill läsa mitt pladder om vilken som var 00-talets viktigaste diktsamling, jagets roll i lyriken och poetiska positioneringar - resultatet av en trevlig eftermiddag med te och semla på Lyrikvännens redaktion tillsammans med Andreas Brunner, Per Bergström och Åsa Maria Kraft.

Numret är alltså ett slags bokslut av det gamla decenniet och förutom att se mig skymta bakom en temugg kan man få en resumé av 00-talets unga poesi utifrån 10 diktsamlingar, ta del av Eva Ströms personliga 00-talsantologi och sätta sig in i de poetiska ställningskrigen genom Annina Rabes blick.

Ann

Omsorgens underliggande panik

”Det är okej, man vänjer sig vid blod och bajs.” Naturligtvis är det inte Johan Jönson, omsorgsarbetets svartsynte diktare, som sammanfattar hemtjänsten på detta stoiska vis. Medan den rasande grafomaniske poeten i mastodontverken ”Efter arbetsschema” och nya ”Livdikt” beskriver vårdsysslorna som en stinkande helvetesvandring genom skit och självhat väljer den återhållsamme prosaisten Per Johansson ett helt annat tonläge: det lakoniskt sakliga, det milt tragikomiska, det försynt saktmodiga, med ångesten skälvande under den stillsamma ytan.
För alldeles så okej som berättarjaget i Johanssons andra roman Cancersurfare (Norstedts) låtsas är det inte. Medan han baddar blinda ögon, byter nedpissade lakan och serverar uppvärmda middagar kan gråtattacker när som helst komma över honom; han äter ”psykpiller” och är närmast tvångsmässigt fixerad vid tanken på cancer. Med små förskjutningar, antydningar och detaljer utkastade liksom i förbifarten växer bilden av en underliggande panik fram. Det krävs särskilda ritualer för att mota undan den depression gamlingarna framkallar: handspriten som tvättar bort bakterierna, märkesjackan som ett skydd mot sunkigheten, Ralph Lauren-parfymen som står i badrumsskåpet som en påminnelse om att han är ”större än lukterna”. Ändå finns en ömsint respekt i Johanssons skildring av själva arbetet och vårdtagarna.
Det här kan man känna igen från debutromanen ”Göteborg i päls”, där en ung man på gränsen till sammanbrott försörjde sig som diskare i ett restaurangkök. I korta stycken korsklippte författaren scener från diskrummet med råttornas liv och leverne i staden och upprättade så en symbolisk relation. Utan att för den skull en nedvärderande ton smög sig in i den ingående beskrivningen av de smutsiga tallrikarnas slitiga sisyfosarbete.
Greppet återkommer i ”Cancersurfare”, men istället för råttorna är det cancerrädslan som sporrar till kliniska faktarapporter. Efter att ha gett ut sin första roman har Per nu flyttat till ett hus utanför Göteborg och tar kontakt med en cancerläkare under sken av att behöva researchmaterial till en bok. Men den hypokondriska upptagenheten vid tumörer, svulster och olydiga celler är bara ett av de spår romanen kanar in på. Som hemsamarit sköter berättaren om två bröder med nazistisk bakgrund, något som leder vidare till fantasier om en soldat vid Andra världskrigets slut. Dessutom får vi följa med kollegan Elin när hon tillsammans med sin judiska mormor reser till Berlin för att rota i det förflutna. Och som om inte det vore nog dyker Hermann Göring med fru upp på ett svenskt slott.
Jag tycker mycket om Johanssons sätt att berätta. Samtidigt tillbakalutat och korthugget, behärskat pillemariskt och allvarsamt ironiskt. Under den skenbart enkla ytan gömmer sig hänvisningar till allt från Gilles Deleuze till Per Gessle och plötsligt kan en metalitterär kommentar hoppa fram: ”Ibland tänker jag att om jag kunde slappna av lite mer så skulle jag också kunna skriva längre meningar.”
Men alla trådar blir bara för mycket. Jag får en känsla av att Johansson blivit rädd för att materialet inte skulle räcka till och därför öst på med infall, vilket inte riktigt klär den knapphändiga stil han odlar. Varken Berlinrundresans excentriska karaktärer eller Görings aktiviteter lyckas fånga mitt intresse. Vad som lämnar bestående intryck är istället glimtarna från äldreomsorgen, med dess dagliga kamp för meningsfullhet och värdighet vid livets ledsamma slutstation.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)

Ann

Rapport från cph

Er der noget så dansk som en kartoffel?
Kartoflen stammer fra Sydamerika.

Er der noget så dansk som selve Dannebrog?
Det faldt fra himlen ned
engang i Estland
og minder om det schweiziske flag.

Klinger noget
mere ægte dansk
end musikken til syngestykket Elverhøj?
Komponeret af en
tysker med flittig brug
af svenske folkemelodier.

Pas på nu
bliver det svært:

Findes der nogen mere danske end danskerne?

Ur"Skabssvenskere" av Benny Andersen

Jag har varit på litteraturfestival i Köpenhamn, en kväll med temat Danskhed i litteraturen, där författarna målade upp en bild av landet som väldigt väl stämmer överens med Lena Sundströms reportagebok "Världens lyckligaste folk". Wonderful Denmark är inte så wonderful längre, men kämpar med alla krafter för att bevara bilden av idyll.

Enligt Carsten Jensen handlar politiken inte längre om visioner, bara maktambitioner, och de politiska skillnaderna mellan partierna är främst en fråga om copyright - striden står om vem som var först med det nationalistiska programmet.

Min rapport kan man läsa här.

Ann

Jag är glad för min nya maskin...

...katten är gladast för kartongen.

Poetiska prosaeruptioner

Uppropet

mitt liv :
ett tittskåp med små landskap
makliga människor
djur som drar förbi
välbekanta återkommande scenerier

mitt namn ropas upp
plötsligt står jag inte längre i ett vindstilla panorama
med brokiga skimrande bilder

utan snurrar som ett förfärligt glödande hjul
nedför en brant
befriad från gårdagens alla tabun och drömmar
med sikte på ett främmande rörligt mål :

har inget val
men ett otåligt hjärta

Friedrike Mayröcker, ur "Indianhår", översatt av Ulla Ekblad-Forsgren (ellerströms).
Den nya boken "Och jag ruskade en älskling" är inte dikt utan prosa, men en mycket poetiskt flödande sådan. Min recension finns här.

Ann

Nyfiken grön

Hur känns det? Det är inte bara guldbragdvinnare och OS-medaljörer som ständigt och jämt måste pejla sitt känslodjup i intervjuer. Den klassiska sportfrågan har spritt sig som ett virus i media och är numera standardformuleringen i all slags journalistik. Det spelar ingen roll om det är en författare som tilldelats en utmärkelse, en resenär som strandsatts på en flygplats eller ett jordbävningsoffer som förlorat allt han äger – ingenting är intressantare än den omedelbara sinnesrörelsen.
Men inte bara den utfrågade utan också publiken bör oupphörligen kunna redovisa sitt emotionella tillstånd, inte minst på nätet. Tummen upp gör vi inte bara för våra facebookvänner, också artiklar på DN och Aftonbladet kan vi gilla med ett litet klick medan Newsmill låter oss milla genom att bekänna färg: uttråkad brun eller nyfiken grön?
Efter en omgörning av sin webbsajt fingrar också Sydsvenskan intimt på läsarpulsen. Till snart sagt varje artikel kopplas en ”emovote”, en känslobarometer där den läsare som inte ids kommentera med egna ord kan uttrycka ilska och glädje, nyfikenhet och likgiltighet med röstningsknappens hjälp.
Snart är nyheten inte själva nyheten, utan hur läsarna reagerar på den.
Eller har det kanske redan blivit så? Allt oftare handlar nyhetsrapporteringen inte om vad som egentligen sker, utan om vilka signaler det inträffade sänder ut. Politiker åstadkommer inte i första hand saker, de kommunicerar − och är folket missnöjda med dem beror det på att de inte fört fram budskapet tillräckligt väl. Civila mejas ned av skjutglada soldater − på teve analyserar experten vilket bakslag det innebär för ockupationsmakten som nu riskerar en än större förtroendeförlust hos lokalbefolkningen.
I mediehusen tror man antagligen att den emotionella interaktionen är uttryck för en allt vidare demokrati. Jag befarar att den istället kan vara ett steg på väg mot en känslornas diktatur.
Kanske börjar det bli dags att värna rätten att slippa känna efter hela tiden? Upp till känslostrejk, helt enkelt!

Ann

Glasartad magi

Man får inte tycka att det är alltför knasigt att människor plötsligt förvandlas till glas om man ska läsa Ali Shaws Flickan med glasfötter. Det är nämligen långtifrån det märkligaste som händer på den avlägsna nordliga ögruppen St Haudas Land.

Läs min recension här.

Ann

Sängkammaräventyr à la Tusen och en natt

Kay Nielsen, Scheherazade

Jag säger det som solen, gult.
Är solen såret i himlens lungor?
Och jag en sten av stelnat blod?
Låt mig inte ligga lik,
jag vill sjunga,
när jag skall dö.

Omkvädet i Suzanne Brøggers "Slöjan" skvallrar inte så mycket om det barnförbjudna innehållet. Den som inte har alltför lätt för att rodna kan läsa min recension av den i haremskitsch badande boken här.

Moritz Stifter, In the harem

Ann

Bortom det föreställbara

Visst gick det att skriva poesi efter Auschwitz, det är väl få som idag skulle ge Adorno rätt. Men går det att skriva poetiskt om Auschwitz? Det är jag mer osäker på.
Till den lilla våg av svenska författare som skriver om förintelsen sällar sig nu Christina Bergil, sjukhuspräst i Lund som 2004 romandebuterade med ”Sju vita vargar i ett träd”. Hennes andra roman Den jag var innan utspelar sig i ett koncentrationsläger, en verklighet så grym att den är närmast ofattbar, ”bortom det föreställbara”. De fångar som inte omedelbart döms till utplåning klarar sig i genomsnitt ett par tre månader innan de skördas av svält, sjukdom eller selektering. Anna, bokens jagberättare, är emellertid en överlevare. Hon är immunolog och de medicinska kunskaperna är hennes livlina. Men överlevnaden har ett högt pris. För att klara sig i systemet måste man bli en del av det, och ingen går fri från blod på händerna: ”Min värld ska utplånas och det är bara för att hjälpa er med det som jag ännu är vid liv.”
Växelvis med Annas historia skildras en tysk läkarhustru som ett decennium senare lever med sin familj i argentinsk exil. Hennes man har etablerat sig hjälpligt, men inte gjort den strålande karriär han såg framför sig under kriget. Själv tillbringar hon dagarna bakom slutna fönsterluckor och försöker stänga ute alla obehagliga påminnelser om det förflutna.
Hur gestaltar man då detta som är bortom det föreställbara? Ja, Bergil gör det stundtals mycket vackert, och det kan vara ett problem. Visst skulle språkets poetiska skönhet, där skyarna färgas av purpur och solen rinner guld, kunna fungera som en effektfull kontrast till den både banala och utstuderade ondskan. Men större är risken att finstämdheten lägger ett försonande skimmer över det fruktansvärda.
Jag är också skeptisk till det berättarperspektiv författaren valt. Anna riktar genomgående sin historia till ett du, den ariske läkare som hon fått förtroende för i det civila och som hon nu assisterar i lägret. Detta du skapar per automatik en känslosam intimitet som inte riktigt klär berättelsen. Så mycket mer drabbande blir romanen i de stunder den gör sig hård, skalar av skönskriften och skildrar den brutala avhumanisering och teknifiering som möjliggör förintelsemaskineriet. Där centralsjukhuset inte är annat än en omskrivning för gaskamrarna, där experiment på levande människor är en karriärväg, där barn avrättas för att obduktionen ska kunna ge svar på någon medicinsk tvistefråga.
All poesi i världen kan trots allt inte dölja styrkan i denna skildring. ”Den jag var innan” är en skakande roman om vad som händer med det mänskliga i en omänsklig tillvaro.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann

Den flytande identitetens lustfyllda och ångestframkallande frihet

En roman utan huvudperson som gestaltar den personliga identitetens instabila karaktär i ljuset av modern kommunikationsteknik. Det låter tungt, för att inte säga ansträngt, särskilt om man lägger till en metalitterär dimension. Men faktum är att Daniel Kehlmann i "Berömmelse" är minst lika underfundigt underhållande som i sin så roande genombrottsroman, den vetenskapshistoriska pikaresken "Världens mått".
I en serie berättelser som griper tag i varandra med fyndiga korrespondenser och kausala samband tematiserar Kehlmann med säker hand och satirisk udd villkoren för mänskligt liv – och inte minst dubbelliv – i den ständigt uppkopplade globala värld som vi alla är mer eller mindre insnärjda i.
Här finns den gogolskt grå datateknikern som till följd av en förväxling av mobilnummer tas för en omsvärmad actionskådespelare. Den omsvärmade actionskådespelaren som för att få en stunds andrum från kändisskapet uppträder som sin egen look-alike. Den cancersjuka kvinnan som på väg till en schweizisk dödshjälpsklinik bönfaller författaren att ändra berättelsens gång. Den chattande stalkern, den otrogne helgpendlaren och floskulöse författaren till andliga självhjälpsböcker i olika stadier av klyvnad och självalienation.
Kehlmann tar oss med till de fiktiva rum som öppnas av litteraturen och den moderna tekniken. Det handlar om den flytande identitetens lustfyllda och ångestframkallande frihet, men också om skräcken för att bli urkopplad, bortglömd, förpassad till den svarta displayens ingenmansland.
Som läsare känner man hur personlighetsbegreppet gungar till under ens fötter, och gläds åt att en roman kan vara så på samma gång högbrynt och humoristisk, tillgänglig och tankeväckande.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan