Medeltiden har förändrats en del sedan Errol Flynn iförd technicolorgröna trikåer svingade sig i Sherwoodskogens lianer, kurtiserade den väna lady Marion och spände pilbågen med ett elegant leende. Alltid lika glänsande nytvättad tog sig den grönklädde charmören superhjältelikt ur alla knipor utan att för ett ögonblick förlora sin höviska uppsyn eller få minsta fläck på sin ärtiga utstyrsel.Frågan är hur länge denne skönlockige aristokratiske frihetshjälte skulle ha klarat sig i den gyttjiga, svettiga, blodiga värld som Russell Crowe slår sig fram i med brutal muskelkraft. När Ridley Scott tar sig an Robin Hood-myten har sekelskiftet 1200 blivit betydligt hårdare, råare och inte minst skitigare. I hans film slår stankerna mot ögat, och trubadurerna låter mer som the Pogues än som lutspelande skönandar.
En hel del annat har också vänts upp och ned. Från fredlöshet till upprättelse i den gode kungens hägn - så brukar ju historien om Robin Hood berättas. I Scotts version är dramaturgin den omvända. Här gör krigsbussen Rickard Lejonhjärta sorti redan i inledningen, på väg hem från ett korståg i folkmordets tecken. Följaktligen leder den hemvändande krigsveteranen Robin Longstrides kamp för en allmän rättighetsförklaring à la Magna Charta till att han ställs utanför lagen. Budskapet att medborgerliga friheter alltid varit en nagel i ögat på makthavare av guds nåde kan man inte missta sig på.
Visst finns här åtskilliga eftergifter åt det moderna actiondramats klichéer. Det kan man lätt ha överseende med tack vare realismen, humorn och viljan att avmytifiera.
Ann och Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar