Hur känns det? Det är inte bara guldbragdvinnare och OS-medaljörer som ständigt och jämt måste pejla sitt känslodjup i intervjuer. Den klassiska sportfrågan har spritt sig som ett virus i media och är numera standardformuleringen i all slags journalistik. Det spelar ingen roll om det är en författare som tilldelats en utmärkelse, en resenär som strandsatts på en flygplats eller ett jordbävningsoffer som förlorat allt han äger – ingenting är intressantare än den omedelbara sinnesrörelsen.
Men inte bara den utfrågade utan också publiken bör oupphörligen kunna redovisa sitt emotionella tillstånd, inte minst på nätet. Tummen upp gör vi inte bara för våra facebookvänner, också artiklar på DN och Aftonbladet kan vi gilla med ett litet klick medan Newsmill låter oss milla genom att bekänna färg: uttråkad brun eller nyfiken grön?
Efter en omgörning av sin webbsajt fingrar också Sydsvenskan intimt på läsarpulsen. Till snart sagt varje artikel kopplas en ”emovote”, en känslobarometer där den läsare som inte ids kommentera med egna ord kan uttrycka ilska och glädje, nyfikenhet och likgiltighet med röstningsknappens hjälp.
Snart är nyheten inte själva nyheten, utan hur läsarna reagerar på den.
Eller har det kanske redan blivit så? Allt oftare handlar nyhetsrapporteringen inte om vad som egentligen sker, utan om vilka signaler det inträffade sänder ut. Politiker åstadkommer inte i första hand saker, de kommunicerar − och är folket missnöjda med dem beror det på att de inte fört fram budskapet tillräckligt väl. Civila mejas ned av skjutglada soldater − på teve analyserar experten vilket bakslag det innebär för ockupationsmakten som nu riskerar en än större förtroendeförlust hos lokalbefolkningen.
I mediehusen tror man antagligen att den emotionella interaktionen är uttryck för en allt vidare demokrati. Jag befarar att den istället kan vara ett steg på väg mot en känslornas diktatur.
Kanske börjar det bli dags att värna rätten att slippa känna efter hela tiden? Upp till känslostrejk, helt enkelt!
Men inte bara den utfrågade utan också publiken bör oupphörligen kunna redovisa sitt emotionella tillstånd, inte minst på nätet. Tummen upp gör vi inte bara för våra facebookvänner, också artiklar på DN och Aftonbladet kan vi gilla med ett litet klick medan Newsmill låter oss milla genom att bekänna färg: uttråkad brun eller nyfiken grön?
Efter en omgörning av sin webbsajt fingrar också Sydsvenskan intimt på läsarpulsen. Till snart sagt varje artikel kopplas en ”emovote”, en känslobarometer där den läsare som inte ids kommentera med egna ord kan uttrycka ilska och glädje, nyfikenhet och likgiltighet med röstningsknappens hjälp.
Snart är nyheten inte själva nyheten, utan hur läsarna reagerar på den.
Eller har det kanske redan blivit så? Allt oftare handlar nyhetsrapporteringen inte om vad som egentligen sker, utan om vilka signaler det inträffade sänder ut. Politiker åstadkommer inte i första hand saker, de kommunicerar − och är folket missnöjda med dem beror det på att de inte fört fram budskapet tillräckligt väl. Civila mejas ned av skjutglada soldater − på teve analyserar experten vilket bakslag det innebär för ockupationsmakten som nu riskerar en än större förtroendeförlust hos lokalbefolkningen.
I mediehusen tror man antagligen att den emotionella interaktionen är uttryck för en allt vidare demokrati. Jag befarar att den istället kan vara ett steg på väg mot en känslornas diktatur.
Kanske börjar det bli dags att värna rätten att slippa känna efter hela tiden? Upp till känslostrejk, helt enkelt!
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar