Att älska det mänskligt bristfälliga

Det är en strålande oktobertorsdag. De solbelysta träden speglar sig i Rönneå och några gula lönnlöv singlar ner, eviga symboler för uppbrott och avsked.

Den här hösten är skilsmässor den stora kulturella snackisen. Kan det bero på att den generation som föll för den nyborgerliga vågen och trädde ringar på fingret nu sitter och blänger på varandra hos familjeterapeuten? Eller bara på att vi alla, lyckliga som olyckliga, kittlas av att blicka ner i relationsavgrunden och känna igen oss själva, eller annars tänka att det faktiskt kunde ha varit sju resor värre?

Jag skriver om Linn Ullmanns nya bok och en uppsättning av Scener ur ett äktenskap i Ängelholm, här.

Ann

När Sverige byggdes med blod

Hon är drottningen som älskade för mycket. Han är rikskanslern som inte lät sig bevekas av känslomässigt tjafs. Det är sådana som han som skrivit historien och i den har Maria Eleonora fått rollen som den jobbiga hysterikan, den fåfänga slöserskan, den överspända gråterskan vars kvinnliga nycker hotar hela nationens säkerhet. Axel Oxenstierna avfärdade henne som ”svag av naturen, mäkta given affekterna” och såg till att porta henne från allt regerande.
När Ulrika Kärnborgs roman ”Saturnus tecken” presenteras som en ”romanfantasi om Axel Oxenstierna” är det som att han vunnit maktkampen med drottningen också i baksidestexten – i själva verket är det i lika hög grad hennes roman.

Här recenserar jag Saturnus tecken.

Ann

Genregränser på glid

Är det här hösten då alla våra genreförväntningar ska ställas på huvudet? Då ingenting får vara på sin rätta plats? Vi har clowner som smyger i buskarna, en sångare som litterär Nobelpristagare och dagboksanteckningar i den skönlitterära Augustprisklassen.
Snart två veckor efter Dylanchocken verkar det inte finnas någon ände på behovet av terapeutiskt litteraturprat. Alla har en åsikt om rätt eller fel låt vann, och sällan har jag diskuterat så mycket med så många om vad litteratur egentligen är för något.

Jag kommenterar nomineringarna till årets Augustpris, här.

Ann

Ovågade trängs orden

Ändå är det inte i första hand konkursens Kaunisvaara hon skriver fram i sin diktsamling utan barndomens, en plats silad genom minnen där naturen har huvudrollen. Lika ordkarga som stämningsrika följer de sparsmakade dikterna årstidernas gång, registrerar uppmärksamt ljusets skiftningar, frammanar sensommarnätter, myrängar, kramsnö, surblöta lovikkavantar och sotig mandelpotatis.
Bilderna lyser med en kärnfull glans som vittnar om att poeten burit på orden länge, men knappast avslöjar att hon är en 75-årig debutant.

En verkligt fin debut, diktsamlingen Kaunisvaara av Majvor Mäki Sjöberg. Jag recenserar här.

Ann

När vintern kommer

"Is" skrevs under Kalla kriget, så det är lätt att uppfatta den som en snudd på övertydlig allegori över en samtid där makthavarna satt och fingrade på kärnvapenknappen. Skildringen av hur militarismen tar över världen och människan förintar sig själv lämnar heller ingen tvekan om att berättelsen bär på ett moraliskt budskap. Men med sin hallucinatoriska, mardrömslikt repetitiva struktur låter romanen sig inte låsas fast i några enkla tolkningar. Likt en skimrande iskristall tycks den kunna spegla vad man än vill läsa in i den.

Här skriver jag om Anna Kavans gåtfulla och vackra roman Is från 1967.

Ann

Oktober

It Ain´t Me, Babe

”No, no, no, it ain´t me babe,
It ain´t me you´re lookin´ for, babe.”

Om det omkvädet låter sig läsas som poesi vet jag inte, men det sammanfattar rätt så bra Bob Dylans inställning. Låten om att inte motsvara en tjejs förväntningar växer till ett non-konformistiskt credo som ljudit genom hela karriären.
När den unge folksångaren utsågs till sin generations politiska samvete vände han ryggen åt proteströrelsen, kopplade el till gitarren och omskapade sig till surrealistisk rockpoet.
När hippierörelsen stod i zenit klippte blomsterbarnens idol håret och gav ut en akustisk platta om synd och förtappelse, fylld av gammaltestamentliga anspelningar.
När punken kom övergav Dylan gitarrslamret och satte ihop ett kompband med blås och kör som gjorde slicka versioner av klassikerna. (Liveplattan som följde råkade bli den näst första Dylanplatta jag köpte, och länge tog jag för givet att ”Knockin´ On Heavens Door” gick i reggaetakt.)

Listan på mot-strömmen-handlingar kan göras lika lång som de senaste decenniernas turnéschema. Att en sådan man inte är helt bekväm med att omfamnas av kulturetablissemanget kan man utgå från. Lyckligtvis också att han nog kan tåla en hel del buanden från folk som vet bäst.
Men är Dylan värd guldstjärnan som akademin klistrat in i hans skrivhäfte? Tja, sätter man ribban extremt högt och säger att en nobelpristagare måste ha ändrat litteraturens utseende i grunden och ha chans att fortfarande kännas aktuell om hundra år är han en av få pristagare som håller måttet.
Det sägs att Svenska Akademien med sitt val utvidgat litteraturbegreppet. Det är inte sant, också bortsett från att Orfeus sjöng till lyra så att självaste dödsgudens hjärta veknade. Dylan är ingen readymade som förvandlas till konst genom att sättas på piedestal. Det är Dylan själv som utvidgat litteraturbegreppet genom att korsa modernistisk poesi med deltablues och folkballader. För det prisas han välförtjänt. Om han sen är med på tåget är en annan sak.

”I´m not the one you want, babe,
I will only let you down.”

Johan

Bob Dylan - ett skämt eller?

”Was that some kind of joke?” undrar Bob Dylan i ”Desolation row”, en fråga som nu ekar över kulturvärlden. Men det var det förstås inte, och vill man syna den konstnärliga kvaliteten i sömmarna och se om Dylan håller i finlitterär frack är just den låten, förlåt dikten, från 1965 års ”Highway 61 revisited” inte något dumt exempel.
I denna surrealistiska urladdning framträder poeten som en modernistisk bard som spottar ur sig bilder i en hallucinatorisk jambisk vers, vittnande om suverän formmässig kontroll.

Läst som dikt, vilken litterär kvalitet håller Bob Dylans verk? Jag ombads närläsa en text av nobelpristagaren och valde Desolation Row. Det här kom jag fram till.

Ann

Kvinnor bortom tid och rum

Odalisk.

Maria Björklunds kvinnoporträtt åkallar det förflutna i dräkter och symbolik och de suddiga dragen ger stundtals intrycket av bleknande fresker. Samtidigt rymmer de en kärna av tidlöshet. Något dunkelt och undflyende.
De förbehållslöst vackra målningarna med sitt finstämda valörspel verkar som gjorda för Tomarps Kungsgårds historiska salar. Ja, man får lust att damma av ett bortglömt gammalt begrepp som det sköna. Kan det till och med bli för vackert? Kanske är här någon rosa blomma för mycket. Men nej, Björklunds måleri är inte insmickrande och det tror jag har att göra med ansiktsuttrycken, de tömda blickarna. På samma gång oberörda och uppfordrande, frånvänt drömska och vaket frågande lämnar de alltid en gåta kvar.

Här skriver jag om Maria Björklunds måleri som ställs ut på Tomarps Kungsgård.

Ann

En mörk framtid i spänningskostym

I vår mörka och skruvade samtid verkar det finnas ett oändligt behov av litterära dystopier. Som för att säga: se vart vi är på väg! Eller möjligtvis: jo, det kan faktiskt bli betydligt värre. Tittar man bara på debuter har det kommit minst tre dystopiska sådana tidigare i år: David Norlins ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker”, Camilla Stens ”En annan gryning” och Hanna Rickstens ”Apollyon”. Här hukar det framtida Sverige i atomhotets skugga, klassificerar medborgare efter ras eller har tagits över av kristna fanatiker.
Även Åsa Avdic klär sin debutroman ”Isola” i dystopisk kostym. Här befinner vi oss i protektoratet Sverige 2037.

Här recenserar jag Avdics romandebut Isola.

Ann 

En vals på randen till avgrunden

Wien 1936 är redan en förlorad värld, men de lyckligt lottade dansar obekymrat vidare på randen till avgrunden. En av dessa är Leonidas, en gång en fattig lärare utan framtidsutsikter. Ett självmord visade sig bli hans vinstlott i livet – en Wagnerdyrkande studiekamrat skjuter sig i huvudet och lämnar efter sig en frack. I det ärvda plagget går Leonidas på bal och blir med sitt stiliga yttre och sin valstalang genast en omsusad kavaljer. När en stormrik arvtagerska förälskar sig i honom får han möjlighet att klättra högre än han någonsin kunnat drömma om.
Franz Werfel, som var österrikisk jude, hörde till de författare vars böcker brändes på nazisternas bokbål, och kortromanen "En kvinnas blekblå handskrift" kom till under de mest dramatiska av tider. 

Här recenserar jag Werfels roman från 1940. 

Ann