Franz von Stuck, "Orfeus"Att överföra rim till svenska är förstås ett sjå och all respekt åt de översättare som lägger manken till för att få bunden dikt att flyta på vårt lite knaggliga språk. Men ibland är rimmen faktiskt överskattade och man kunde önska att diktuttolkarna hade lite mindre respekt för originalets schema. Jag väljer hellre en översättning som fångar rytmen och grundstämningen än en som pressar och klämmer och kränger för att få AbAb-mönstret på plats.
Problemet blir akut när jag läser Martin Tegens nytolkning av Rainer Maria Rilkes Sonetter till Orfeus, som i fjol gavs ut på Themis. Jag har stort förtroende för Tegen som översättare och länge läser jag i full förnöjelse. Men så kommer den där löken i sonett nummer tolv. Vad tyckte Rilke om lök egentligen? Det har jag ingen aning om, jag vet bara att han i alla fall inte diktade om dem i sonett nummer tolv. Likafullt finns där en lök i den svenska versionen, där den fjärde strofen lyder:
Allt kan bli episod:
mörker och salighet,
böcker, blommor och lök
Jo visst, lök rimmar utmärkt på den tredje strofens flygförsök. Men Rilke själv skrev så här:
Alles ist ausgeruht:
Dunkel und Helligkeit,
Blume und Buch
Därefter förföljer lukten av den prosaiska löken mig genom boken. Det är hemskt tråkigt och orättvist, för det är på många sätt en utmärkt tolkning och en mycket fin bok och man ska absolut inte missa Staffan Bergstens efterord. Så för att mildra mitt samvete över det här sura inlägget, här ett bravurstycke Rilke via Tegen:
Blott den som lyran fått bära
i skuggornas värld
får ge deras eviga ära
lovprisets gärd.
Blott den som skuggor i lag
vallmo fått äta
kan svaga tonens behag
aldrig förgäta.
Spegeln i dammet har sparat
oron och ron:
Minns då dess bild.
Först i det dubbla varat
blir rösternas ton
evig och mild.
