Har man väl börjat störa sig på en egenhet i en roman är det kört. Snart sitter man bara och väntar på att irritationsmomentet ska dyka upp igen. I Johan Theorins Blodläge går varenda figur omkring och säger "Bra" till svar. Vad folk än berättar, och vem det än är som svarar, så nog blir reaktionen på det ett kort "Bra". Hade det endast varit en av karaktärerna som utnyttjat denna standardfras, så visst, det hade kunnat fungera som ett drag i personteckningen. Nu sägs det av gammal och medelålders, av pensionär och polis, och det dröjer inte länge förrän jag hoppar till varje gång det där enkla ordet uttalas.
Särskilt svårt skulle det väl inte vara att då och då byta ut det där bra:et mot ett "Jaha", "Ojdå", "Vilken tur", "Det var ju fint" eller åtminstone "Vad bra!" - en variation som skulle kännas mer realistisk.
Men det kanske bara är jag som inte har känsla för den öländska ordkargheten och har misstolkat ett lokalt särdrag för litterär torftighet.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar