Den mänskliga grymhetens menageri

Lost Trophy

En svart sabelantilop sänker sina horn och spänner i en sista ansträngning sin kropp. Blicken - trotsig, plågad, anklagande - är riktad mot betraktaren; magen och bakbenet är fläckade av blod. Runtomkring den ligger utspridda ben och horn, renätna kvarlevor som den själv snart kommer att ha förvandlats till.

1933 skadsköt Ernest Hemingway en antilop på safari i Kenya och i den självbiografiska romanen "Afrikas gröna berg" vältrar han sig i skamfull ånger över djurets öde. Man kan lätt föreställa sig att det är den sturske jägaren som den döende antilopen i Walton Fords version av händelsen ,"Lost Trophy", riktar sin svarta blick emot. Men det kan lika gärna vara hela mänskligheten den anklagar. Eller varför inte själva existensen.

På Louisiana bildar Walton Fords målningar, som alla bygger på en historisk anekdot, ett menageri av fångna, skadade, döende djur. De flesta på ett eller annat sätt offer för människans manipulationer. Här är den svarta pantern som rymde från Zürich Zoo 1934 och höll sig vid liv i två vintermånader i de schweiziska bergen. Noshörningen tänkt som gåva till påven som 1515 följer med det portugisiska skeppet till botten. Tigrarna och lejonet i ett dödligt slagsmål i Tower of London 1830 efter att en djurskötare råkat öppna dörren mellan burarna. På Borodinos slagfält mumsar vargar och vildsvin på de mänskliga resterna efter krigets härjningar.

Der Pantherausbruch

Fords måleri i akvarell, gouache och tusch är ett fantastiskt hantverk, välkomponerat och detaljmyllrande i naturplanschens tradition. Omsorgsfullt har konstnären färgat papperet gult och målat dit fuktfläckar för att ge intrycket av gamla slitna illustrationer och åldrande bokverk. Men det är fråga om betydligt mer än en lustig ironisk pastisch.

Övergrepp efter övergrepp får gestalt; porträtt av människans grymhet i fabelns form. Naturen framstår som ett zoo där människan låter sina nycker få fritt spelrum. Men bilderna fungerar också som kommentarer till kolonialism och allegorier över mänskliga svagheter. Hur som helst är de på samma gång satiriska, tragikomiska och känslomässigt drabbande.

Jag väntar mig nästan att få se en tablå från den svenska vargjakten bland de uppradade exemplen på historisk stupiditet.

Ann

Scipio and the Bear