söndag 29 maj 2016

Hjärtat vill nära grenen

I helgen som gick varvade jag en intensiv Jäderlundläsning med att sätta om mina taniga, försummade balkongplantor, verksamheter som inte är så främmande för varandra som det kanske först låter. Med fingrarna i jorden försöker vi locka grönskan till liv, och även orden planterar något i oss, något som förhoppningsvis kan börja spira.Jäderlunds poesi är ju också en böljande blomsteräng där de namngivna arterna packar dikterna fulla av laddade känslor: blommor som en gång var starka symboler för begäret men i senare böcker har fått en vidare existentiell mening. Medan jag fyller en kruka med ytterligare en skopa jord blickar jag mot de ännu prunkande syrenerna i grannträdgårdarna, snart överblommade för den här gången. Tiden mellan hägg och syren, den ljuvaste tiden, är försvinnande kort, redan passerad. I ”djupa kärlek ingen” finns en svidande vacker dikt om denna elegiska flyktighet: ”men nu / blommar / så länge / alla häggens / vita kronor / om en vecka / aldrig mer

Här skriver jag om blommor, blad, förgänglighet och poesi.

Ann 

torsdag 26 maj 2016

Ett yrväder i poesin

De samlade dikterna – åtta diktsamlingar samt fyra fristående dikter – är ett strålande tillfälle att återknyta och fördjupa bekantskapen med Bodil Malmstens poetiska känsla för tillvaron och osvikliga blick för de små detaljerna som fångar de stora sammanhangen. Hon medverkade själv i arbetet med att sammanställa volymen, men hann aldrig se den i färdigt skick. I februari var det Bodil Malmsten vi skrev In memoriam till, i mer respektfulla ordalag än vad hon antagligen själv skulle ha valt.

Här skriver jag om Bodil Malmstens samlade dikter.

Ann

lördag 21 maj 2016

Själens interiör

Dammkornens dans i solstrålarna”, 1900

Det är intressant att jämföra Hammershøi med Carl Larsson, som vid precis samma tid inreder och marknadsför sitt nationalromantiska Sundborn, det soliga, sunda hemmet som skulle komma att bli sinnebilden av det ideala Sverige, ett rustikt kärnfamiljsland som alltid badar i ett varmt ljus. Hammershøis värld går i konsekvent melankolisk gråskala; inga rosenkindade barn fyller rummen, inga glada sällskap samlas vid dukade bord. När han väl avbildar ett samkväm sitter gästerna och stirrar stint åt var sitt håll. Dammkornen som dansar i solstrålarna, rummen som skymtar bakom dörröppningarna, de försjunkna figurerna, vrårnas dunkel – allt tycks bära på ett budskap. Men vilket? Kanske ett om vikten av att blicka in i våra inre rum.
 Jag skriver om Hammershøi och hans hem, här.

Ann

onsdag 11 maj 2016

Poesi under kniven

Vad kan en obduktion lära oss om människans inre? Alltså inte om organ och tarmar och sånt där, utan om det som vi fortfarande vördnadsfullt kallar för själen? Det låter kanske mest som en fråga som var högaktuell på typ 1600-talet, men i Charlotte Qvandts nya diktsamling ”Epikris” (Sadura förlag) har de existentiella frågorna hamnat just på obduktionsbordet. Pikant nog med en levande kropp som studieobjekt.
 Här recenserar jag "Epikris".

Ann

tisdag 10 maj 2016

Turist under brinnande fascism

1936 åker Antal Szerb till Italien, rädd att det kan vara sista chansen. Europa sluter sig, snart kommer det kanske inte att vara tillåtet att resa överhuvudtaget och det gäller att passa på "medan Italien fortfarande ligger kvar där det ligger". Visserligen har han alltid känslan av att se Italien för sista gången, men den här gången visar sig aningen att varje anhalt på resan innebär både ett återseende och ett avsked alltför riktig. Författaren med judiskt påbrå, född i Budapest 1901, mördades i ett koncentrationsläger 1945.

Jag skriver om Antal Szerbs resedagbok från Italien, "Det tredje tornet", här.

måndag 9 maj 2016

"Jag gav mig ej, jag reste mig på nytt"

”Vem läser Fröding i vår strömlinjeformade tid?” Det frågar sig Svenska Dagbladet i en rubrik, men kan sedan lugna läsarna med att skalden fortfarande är omtyckt. Året är 1935, Gustaf Frödings 75-årsjubileum firas, men bland jubelklangerna hörs missljud som tyder på ett svalnande intresse för författarskapet. Unga poeter som Rabbe Enckell och Ebbe Linde hävdar att publiken förförts av ytliga och tomma klangeffekter och anklagar Fröding för den svenska lyrikens förfall. Till och med bland hyllningsartiklarna smyger det sig in kritiska tonfall och påståenden om att poeten inte talar till samtiden. ”Fröding är död – som folkskald betraktad”, utropar en debattör. Många strömlinjeformade decennier senare kan vi konstatera att få döda poeter är så levande som Gustaf Fröding. Kanske har hans karriär mer än de flesta författares haft sina toppar och dalar, men även om han då och då varit uträknad har han visat sig ha en enastående förmåga att återuppstå.

Här skriver jag om Frödings ständiga återkomst.

Ann