I helgen som gick varvade jag en intensiv Jäderlundläsning med att sätta om mina taniga, försummade balkongplantor, verksamheter som inte är så främmande för varandra som det kanske först låter. Med fingrarna i jorden försöker vi locka grönskan till liv, och även orden planterar något i oss, något som förhoppningsvis kan börja spira.Jäderlunds poesi är ju också en böljande blomsteräng där de namngivna arterna packar dikterna fulla av laddade känslor: blommor som en gång var starka symboler för begäret men i senare böcker har fått en vidare existentiell mening. Medan jag fyller en kruka med ytterligare en skopa jord blickar jag mot de ännu prunkande syrenerna i grannträdgårdarna, snart överblommade för den här gången. Tiden mellan hägg och syren, den ljuvaste tiden, är försvinnande kort, redan passerad. I ”djupa kärlek ingen” finns en svidande vacker dikt om denna elegiska flyktighet: ”men nu / blommar / så länge / alla häggens / vita kronor / om en vecka / aldrig mer”
Här skriver jag om blommor, blad, förgänglighet och poesi.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar