Det brukar ånga av klorofyll och spreta av grönska i Byggmästars dikter, vanligtvis placerade i prunkande trädgårdar och frodiga skogar, upprymt tumlande omkring bland blommor och blad. Lite oväntat är det allt att hon nu beger sig ut på en ökenvandring och fyller själens tomrum med sand, grus och damm. Det är inte heller den allra mest språkligt sprittande och spjuveraktiga Byggmästar som träder fram, utan den mer dämpade och avskalade versionen. Det är som om ökenhorisonten krävde en större enkelhet och stillhet.
Här skriver jag om Eva Stina Byggmästars och Gurli Lindéns dubbelvolym Den rosa öknen/Sandstorm.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar