Sonnevi i den svenska poesins kretslopp

Göran Sonnevi har vidgat dikten i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. I hans ”språkaggregat” sprängs gränserna för tid och rum i en rörelse mellan jaget och omvärlden, och här finns utrymme för såväl skiftande former som allsköns ämnen, från krigen till botaniken, från musiken och mystiken till matematiken. Allt kan införlivas, allt kopplas ihop i den sammanhängande och oavbrutet expanderande skapelse hans författarskap utgör. ”Det var min strävan alltid / Att ta in allt Allt det jag förmår Utöver det omöjligas gräns”, heter det i nya boken. Börjar man spana efter sonneviska flöden i det poetiska landskapet skymtar man dem lite varstans.

Jag spanar efter spåren av Sonnevi i den svenska poesin, här.

Ann

Världen enligt Knausgård

I den kvartett böcker som har årstiderna som utgångspunkt lyfter Knausgård skenbart blicken från jaget för att förklara världen för den yngsta dottern, som i och med avslutande delen ”Om sommaren” hunnit bli ett par år gammal. Men det är förstås fråga om världen enligt Knausgård, en encyklopedi som försöker anlägga ett förutsättningslöst perspektiv på fenomenen men är starkt subjektivt färgad och ofta filtrerad genom barndomsminnenas skimmer.

Jag skriver om Karl Ove Knausgårds senaste bok, Om sommaren, här.

Ann

Vingburen färd från ljus till mörker

Gränserna mellan levande och döda, födelse och förstörelse, offer och förövare, flyter hos Eva Kristina Olsson. I de så kallade mytopoetiska dramerna i förra boken ”Antigones ansikte. Niobes labyrint” från 2013 lät hon Antigone blicka ut över mänskligheten och slå fast: ”det finns / ingen / gräns / mellan dig / och den böljande / graven”. I en mix av klassisk mytologi och personlig familjehistoria löste poeten upp de skiljelinjer människan upprättat mellan sig och naturen, och i en slutlig förlossningsscen åkallades under stammande krystningar en ängel. Kanske är det samma ängel som gör ett studiebesök på jorden för att skåda pärlhyacinter och gullvivor i Olssons nya diktsamling, ”Det ängelsgröna sakramentet”.

Jag recenserar Eva Kristina Olsson, här.

Ann 

I marknadens byråkratiska labyrint

”Nu är den här, vår sköna gjutjärnstid”, sjunger kören av katastrofflyktingar tolvtonskärvt i 50-talsfuturistiska ”Aniara” på Malmö Opera i vår. Tre män i kostym sticker ut ur den anonyma massan: symboler för en teknokratisk ordning som framstår som ett eko från det förgångna men också som ett varsel om framtiden.  

Läs här min text om byråkrati, marknad och högerpopulism.

Johan