Visar inlägg med etikett Skönhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skönhet. Visa alla inlägg

måndag 31 oktober 2011

The real thing

Jean‑Honoré Fragonard, The Shepherdess, ca 1750

Ett lantkök i en urban lägenhet - så skulle vår marie-antionettska längtan efter "the real thing" kunna sammanfattas. Och eftersom "det äkta, naturnära och ursprungliga ligger starkt i tiden", som det heter i pressmeddelandet, är det högst rimligt att just inredningstidningen Lantliv knoppar av sig i ett nytt livsstilsmagasin: Pure.

Av att bläddra i Pure förstår man att äktheten har en särskild uppsättning markörer: tjocka stickade koftor, långa fladdrande tygsjok i färgglada mönster, runda 70-talssolglasögon, blonderade hårsvall. Ett jordnära liv utesluter inte en habegärande kravlista på den rätta rekvisitan - minns bara att konsumtionen bör vara grön.
Här skriver jag mer om magasinet Pure och vår längtan efter det autentiska.
Ann

lördag 17 april 2010

Kroppknytningskonsten

Motion? Varför det? Albert Joseph Moore, "Apples"

Efter en längre tids lathet är det dags att ta sig i kragen, rycka upp sig ur slösoffan och starta ett nytt sunt liv under vårsolen. Och eftersom yoga står på programmet kan jag inte undanhålla er Wislawa Szymborskas reflektion kring denna gymnastikform för upphöjda ormmänniskor, hämtad ur den mycket trivsamma samlingen kåserier "Bredvidläsning":
En skeptiker som utför övning 25 (den så kallade kukutasana) - det vill säga sitter på golvet med benen lätt isär, böjer upp höger ben, tar tag om höger fot och lägger den över vänster ljumske, skjuter in höger hand mellan låret och vaden på det hopvikta benet - han hinner alltid tänka den otillständigt världsliga och lekmannamässiga tanken: vad håller jag på med egentligen? När han sedan med hjälp av vänster hand drar till sig vänster ben, tar tag i foten, lägger den över höger ben, sticker in vänster hand på samma sätt mellan vänster lår och vad, drar upp foten så högt som möjligt mot vänster höft, för samman handflatorna som vilar mot golvet mellan de hopvikta benen, låter tummarna mötas, lutar bröstkorgen framåt, andas in, häver sig upp, får kroppen att lätta från golvet så att den endast vilar på handflatorna och i den ställningen andas normalt en stund, då sitter han fortfarande i klorna på tvivlet huruvuda hans personlighet har något att vinna på denna hopknytning av kroppen. /.../

Just i det ögonblicket beslutar sig skeptikern för att knyta upp sin kukutusana. Vi får hålla tummarna för att han klarar det utan hjälp från räddningstjänsten.

Ann

söndag 11 april 2010

Barock nakenchock

Jag har aldrig varit vidare förtjust i Rubens. Alla dessa vältrande, svällande kroppar, denna ohämmade yppighet, detta framvällande hull, rödblossande skinn, dallrande fläsk. Valkar, kalaskulor och lårgropar utfläkta i all sin oblyga välmåga. Nej, när det kommer till nakenchocker, då föredrar jag en Cranachs asketiskt slanka och svala sensualism. I konkurrensen från renässansmästare och romantiker brukar jag på stora konsthistoriska museer följaktligen skynda förbi den flitiga barockverkstadens alla frodiga backanaler.
Just därför är det både fascinerande och lärorikt att gå på Nationalmuseums utställning Rubens och van Dyck. Inte bara kasta en hastig blick på väg mot en watteausk drömtablå utan ta sig tid att faktiskt detaljstudera verken. Det finns lika mycket att beundra och förundras över som att äckeltjusas av - inte minst kan man se det som en ren lektion i kroppshistoria.

Bilder av frossande överflöd, stabil ekonomi och sjudande livskraft bjuds ut för våra lystna blickar, på samma vis som i de flamländska livsmedelsstilleben som det ges pedagogiska exempel på i rummet intill, där staplar av glänsande druvor, saftiga granatäpplen och frestande sparrisknippen såväl som livlösa småfåglar och uppsprättade råbockar ska få det att vattnas i munnen − lyxkonsumtion byggde denna kropp! En påminnelse om det solida kapital de kostbara extravaganserna förutsätter: det är lätt att slås av tanken att Rubens korpulenta figurer är resultatet av målningarnas överflödande banketter.


Det är intressant att lägga märke till hur Rubens, när han kopierar Tizians Adam och Eva, inte kan låta bli att plussa på några extra kilon på kvinnokroppen, göra huden lite sladdrigare och lägga till vad vi idag väl med förfäran skulle kalla celluliter.

Och vad är detta egentligen? Gulliga puttis firande Venus eller i själva verket ett mardrömsscenario i en dagisfrökens huvud?


Det är kittlande att se de påklädda, formella porträtten − där kroppen är dold under meter på meter av tjocka tyger, till synes formlös under de tunga våderna och inspärrad i det gigantiska kvarnhjul till pipkrage dåtidens designers måste ha uppfunnit till mänsklighetens bestraffning − och föreställa sig att dessa är desamma varelser som fröjdar sig i nudistisk frihet.
När man ser tidens mode förstår man behovet av att få drömma om näcka kroppar − om än med några skylande löv strategiskt placerade − tumlande omkring i det gröna. Antika myter och bibliska scener är perfekta förklädnader för att få exponera trinda idealfigurer i bara mässingen.
Utställningen är också en lektion i originalitetens fluktuerande ställning i konsthistorien: här är vart och vartannat verk en kopia, ”gjord efter”, eller kollektivt ateljétillverkad. Så har till exempel stillebenmålaren Frans Snyders emellanåt fått stå för djur och detaljer i Rubens verk − medan han själv var en hejare på att fånga djur i rörelse var Snyder expert på att måla dem döda, lär Rubens ha konstaterat. Men man kan se mästarens drag i en enkel huvudstudie av en gammal kvinna, troligtvis gjord för att användas som förlaga av verkstaden: med snabba, precisa svep fångas den åldrandes karaktär.
Hos Rubens elev Anthonis Van Dyck får man mer beundra glänsande tyger och präktiga draperingar än naken hud. Men framförallt imponeras jag av den produktive porträttörens förmåga att fånga blickar, som levande möter våra efter fyra sekler. Inte minst i hans härligt fåfänga självporträtt, med flygande lockar, demoniskt kokett uppsyn och raffinerad gestik. Uppenbart rymde barocken också andra statussymboler än kroppshyddans rondör.
Det tror man annars inte riktigt när man ser Jacob Jordaens "Kandaules visar sin hustru för Gyges" − baserad på en historia av Herodotos om en kung så stolt över sin makas skönhet att han låter en hovman smygflukta på henne i sängkammaren. Till porträttet av sexbomben väljer han en modell i storlek XXL och låter henne med en kokett blick vända huvudet mot oss, medan hon utan blygsel exponerar sin grandiosa bak. Ganska långt från mitt sinnliga ideal. Men Jordaens mildrar onekligen det dåliga samvetet över den tidsrymd som förflutit sedan jag sist tog mig till gymmet.
Ann

tisdag 13 januari 2009

Enögt, skumögt

För att få en tilldragande dunkel blick droppade forna tiders fåfänga skönheter i sina ögon saften från den giftiga växten belladonna - "vacker kvinna". Giftet förlamar iris, vidgar pupillen och ger därmed stora svarta outrannsakliga ögon. Och ytterst grumlig syn, kan tilläggas.
Helt ofrivilligt har jag själv nu testat effekten. I ett allmänt tillstånd av förvirring råkade jag droppa pupillvidgande droppar, menade för mitt inflammerade högra öga, också i mitt friska vänstra, och satt plötsligt med två uppspärrade pupiller och en total dimsyn. Ingenting att rekommendera för någon med läsning som yrke...
Men ur skönhetssynpunkt då? Nja. Mest ger det ett stelt, glasartat, drogstirrigt intryck. Möjligtvis lite porslinsdockedumt. Eventuellt något frånvarande som, i en generös tolkning, kan uppfattas som gåtfullt. Vilket kan leda till nedslående slutsatser om vad som ansetts vara kvinnlig fägring...


Mina återkommande erfarenheter av att gå omkring i en till hälften suddig värld, av ett öga som svider och inte tål solljus, kanske var det en anledning till att jag tyckte så mycket om Asli Erdogans roman "Den mirakulöse mandarinen". (Boken, ytterligare en av mina fjolårsfavoriter, ges dessutom ut av det lilla förlaget Rámus som huserar här i kvarteren... En länk till min recension finns här.)
I romanen driver en enögd kvinna omkring på ödsliga gator om nätterna, skyr den obarmhärtiga solen som plågar hennes svidande blick. (Nå, man kan identifiera sig med romanfigurer på olika sätt...) Men Erdogan har också ett helt underbart vemodsladdat språk: "Så fort natten tagit på sin uniform och ställt sig som en fångvakt utanför mitt fönster rusar jag ut på stan. De sista timmarna på dagen gör jag ingenting. Jag förlorar helt min förmåga att leva, att uppleva någonting överhuvudtaget; jag väntar bara på att dagen ska klinga ut för att få dö med den och innan natten tar vid förvandlas till en vålnad. Det finns inget annat sätt för mig att uthärda detta tunga mörker som luktar begravningsplats. Jag är nattens svarta fantom. En som förlorat möjligheten att se. En som bara har ett öga."
Ann

tisdag 6 januari 2009

The Duchess

Att se The Duchess känns som att bläddra i ett luxuöst glansigt modemagasin från det sena 1700-talet, med Keira Knightley som mannekäng för alla kreationer. Medan man lär sig att olyckliga äktenskap är olyckliga, såväl på hertiginnan av Devonshires tid som på lady Dianas, har man fullt upp med att beundra alla ljuvliga spetsar, utsökta sidentyger och överdådiga smycken. Annars är filmen lika sval som Knightleys kindknotor.
Originalet: Portrait of Georgia Spencer, Duchess of Devonshire, av Joshua Reynolds 1780-1781


Ann