Barock nakenchock

Jag har aldrig varit vidare förtjust i Rubens. Alla dessa vältrande, svällande kroppar, denna ohämmade yppighet, detta framvällande hull, rödblossande skinn, dallrande fläsk. Valkar, kalaskulor och lårgropar utfläkta i all sin oblyga välmåga. Nej, när det kommer till nakenchocker, då föredrar jag en Cranachs asketiskt slanka och svala sensualism. I konkurrensen från renässansmästare och romantiker brukar jag på stora konsthistoriska museer följaktligen skynda förbi den flitiga barockverkstadens alla frodiga backanaler.
Just därför är det både fascinerande och lärorikt att gå på Nationalmuseums utställning Rubens och van Dyck. Inte bara kasta en hastig blick på väg mot en watteausk drömtablå utan ta sig tid att faktiskt detaljstudera verken. Det finns lika mycket att beundra och förundras över som att äckeltjusas av - inte minst kan man se det som en ren lektion i kroppshistoria.

Bilder av frossande överflöd, stabil ekonomi och sjudande livskraft bjuds ut för våra lystna blickar, på samma vis som i de flamländska livsmedelsstilleben som det ges pedagogiska exempel på i rummet intill, där staplar av glänsande druvor, saftiga granatäpplen och frestande sparrisknippen såväl som livlösa småfåglar och uppsprättade råbockar ska få det att vattnas i munnen − lyxkonsumtion byggde denna kropp! En påminnelse om det solida kapital de kostbara extravaganserna förutsätter: det är lätt att slås av tanken att Rubens korpulenta figurer är resultatet av målningarnas överflödande banketter.


Det är intressant att lägga märke till hur Rubens, när han kopierar Tizians Adam och Eva, inte kan låta bli att plussa på några extra kilon på kvinnokroppen, göra huden lite sladdrigare och lägga till vad vi idag väl med förfäran skulle kalla celluliter.

Och vad är detta egentligen? Gulliga puttis firande Venus eller i själva verket ett mardrömsscenario i en dagisfrökens huvud?

Det är kittlande att se de påklädda, formella porträtten − där kroppen är dold under meter på meter av tjocka tyger, till synes formlös under de tunga våderna och inspärrad i det gigantiska kvarnhjul till pipkrage dåtidens designers måste ha uppfunnit till mänsklighetens bestraffning − och föreställa sig att dessa är desamma varelser som fröjdar sig i nudistisk frihet.
När man ser tidens mode förstår man behovet av att få drömma om näcka kroppar − om än med några skylande löv strategiskt placerade − tumlande omkring i det gröna. Antika myter och bibliska scener är perfekta förklädnader för att få exponera trinda idealfigurer i bara mässingen.
Utställningen är också en lektion i originalitetens fluktuerande ställning i konsthistorien: här är vart och vartannat verk en kopia, ”gjord efter”, eller kollektivt ateljétillverkad. Så har till exempel stillebenmålaren Frans Snyders emellanåt fått stå för djur och detaljer i Rubens verk − medan han själv var en hejare på att fånga djur i rörelse var Snyder expert på att måla dem döda, lär Rubens ha konstaterat. Men man kan se mästarens drag i en enkel huvudstudie av en gammal kvinna, troligtvis gjord för att användas som förlaga av verkstaden: med snabba, precisa svep fångas den åldrandes karaktär.
Hos Rubens elev Anthonis Van Dyck får man mer beundra glänsande tyger och präktiga draperingar än naken hud. Men framförallt imponeras jag av den produktive porträttörens förmåga att fånga blickar, som levande möter våra efter fyra sekler. Inte minst i hans härligt fåfänga självporträtt, med flygande lockar, demoniskt kokett uppsyn och raffinerad gestik. Uppenbart rymde barocken också andra statussymboler än kroppshyddans rondör.
Det tror man annars inte riktigt när man ser Jacob Jordaens "Kandaules visar sin hustru för Gyges" − baserad på en historia av Herodotos om en kung så stolt över sin makas skönhet att han låter en hovman smygflukta på henne i sängkammaren. Till porträttet av sexbomben väljer han en modell i storlek XXL och låter henne med en kokett blick vända huvudet mot oss, medan hon utan blygsel exponerar sin grandiosa bak. Ganska långt från mitt sinnliga ideal. Men Jordaens mildrar onekligen det dåliga samvetet över den tidsrymd som förflutit sedan jag sist tog mig till gymmet.

Ann