Jag känner mig som världens mest hårdhjärtade när jag omedelbart tar spjärn mot Siegfried Lenz lilla berättelse En tyst minut (översättning Jörn Lindskog, Thorén & Lindskog). En minnesstund över en omkommen engelsklärarinna inleder romanen, och under talen och tårarna riktade till hennes sorgbandsprydda porträtt tänker hennes elev Christian med förtvivlan tillbaka på deras sommar tillsammans. Jag behöver värmas upp lite först innan jag kan vaggas in i sorgen; att kastas så här rakt in i gråten får mina tårkanaler att knyta sig, och framför mina ögon börjar skylten “sentimentalitet” blinka som en skyddande barriär.
Nå, Siegfried Lenz skulle väl inte räknas till Tysklands främsta författare om han inte förmådde få sin berättelse på rätt köl. Så småningom börjar också jag smälta och dras in i denna finstämda återblick på en omöjlig kärlekshistoria. Berättelsen spelas upp i ett enda sorgtyngt efteråt och knyts samman med en elegant cirkelrörelse: i själva verket ryms den helt och hållet i titelns tysta minut.
De glimtar vi får av mötena mellan den 18-årige gymnasisten Christian och hans lärarinna Stella är minnesbilder tonade av ett vemodets soldis. På en badort vid den tyska östersjökusten någon gång på 50-talet träffas de av en slump och inleder ett hemligt förhållande, som inte består av mer än några enstaka stulna stunder. Benny Goodman ekar i bakgrunden, Orwells Animal Farm diskuteras, segelbåtar trotsar vågorna, man simmar ikapp och dyker efter mynt − allt är ett bitterljuvt saltstänkt skimmer tills den slutliga tragedin.
Det har gått nästan två decennier sedan Lenz, som snart firar 60-årsjubileum som författare, senast översattes till svenska. “En tyst minut“, som i original kom ut för ett par år sedan, publiceras nu lagom till hans 84-årsdag. Men den gamla handen darrar inte det minsta på pennan när det gäller att skildra ungdomens skälvande förhoppningar med en förtätad sinnlighet och detaljskärpa.
Romanen framstår som en ljusbländande impressionistisk målning, doftande av hav, pulserande av den första förälskelsens känslokast. Och det är här, i de elegiska skildringarna av lyckans flyktiga ögonblick, som jag blir verkligt berörd. Min inledande skepsis till trots märker jag till slut rentav en aning fukt i ögonvrån.
Nå, Siegfried Lenz skulle väl inte räknas till Tysklands främsta författare om han inte förmådde få sin berättelse på rätt köl. Så småningom börjar också jag smälta och dras in i denna finstämda återblick på en omöjlig kärlekshistoria. Berättelsen spelas upp i ett enda sorgtyngt efteråt och knyts samman med en elegant cirkelrörelse: i själva verket ryms den helt och hållet i titelns tysta minut.
De glimtar vi får av mötena mellan den 18-årige gymnasisten Christian och hans lärarinna Stella är minnesbilder tonade av ett vemodets soldis. På en badort vid den tyska östersjökusten någon gång på 50-talet träffas de av en slump och inleder ett hemligt förhållande, som inte består av mer än några enstaka stulna stunder. Benny Goodman ekar i bakgrunden, Orwells Animal Farm diskuteras, segelbåtar trotsar vågorna, man simmar ikapp och dyker efter mynt − allt är ett bitterljuvt saltstänkt skimmer tills den slutliga tragedin.
Det har gått nästan två decennier sedan Lenz, som snart firar 60-årsjubileum som författare, senast översattes till svenska. “En tyst minut“, som i original kom ut för ett par år sedan, publiceras nu lagom till hans 84-årsdag. Men den gamla handen darrar inte det minsta på pennan när det gäller att skildra ungdomens skälvande förhoppningar med en förtätad sinnlighet och detaljskärpa.
Romanen framstår som en ljusbländande impressionistisk målning, doftande av hav, pulserande av den första förälskelsens känslokast. Och det är här, i de elegiska skildringarna av lyckans flyktiga ögonblick, som jag blir verkligt berörd. Min inledande skepsis till trots märker jag till slut rentav en aning fukt i ögonvrån.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar