Västerbottens inland, tidigt 1800-tal − det är inte platsen för något så lättsinnigt som kärlek. Här gifter man sig för att slippa vara “enschammen”, för att få hus, hem och kärnskåp. Det är långt mellan gårdarna, men skvallret löper snabbt och vet att förtälja om såväl överdriven arbetsflit som otillbörliga blickar och mer därtill.
I romanen med den något kryptiska titeln Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk (Norstedts) berättar Anita Salomonsson om en kvinna som är “som i utkanten av det för kvinnolivet utstakade” och inte låter sig nöjas med sin lott. När förälskelsen drabbar den sköna Margareta i Lubboträsk hjälps det inte att mannen hennes är snäll och pålitlig − för att få vara tillsammans med den världsvane Stafträskarn, som kommer till trakten med färggranna benlindor och nymodiga potatisar från Pommern, är hon beredd att göra vad som helst.
“Aldrig där sjungits så sorgsen en tråd” − det är en riktig skillingtryckshistoria Salomonsson spunnit utifrån ett verkligt rättsfall. Nog är berättelsen mörk, men att författaren så uppenbart står på passionens sida gör att ljus och hopp trots allt sipprar in. Nybyggarsamhället bland ödsliga myrar, granskog och träsk må vara in i märgen vadmalsgrått, med brännvin och kåda som de enda njutningarna i en vardag fylld av umbäranden − Salomonsson fyller ändå landskapet och dess fåordiga invånare med doft, färg och sjudande känslor under den strävsamma ytan.
I en gedigen tradition av Norrlandsberättare och Fattigsverigeskildrare skriver hon en prosa som klingar kärvt västerbottnisk: samtidigt sinnligt poetisk, korthugget karg och bitterljuvt melodisk. Jag njuter av varje ordvändning medan hjärtat klappar hårt för ett okuvligt livsöde.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
I romanen med den något kryptiska titeln Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk (Norstedts) berättar Anita Salomonsson om en kvinna som är “som i utkanten av det för kvinnolivet utstakade” och inte låter sig nöjas med sin lott. När förälskelsen drabbar den sköna Margareta i Lubboträsk hjälps det inte att mannen hennes är snäll och pålitlig − för att få vara tillsammans med den världsvane Stafträskarn, som kommer till trakten med färggranna benlindor och nymodiga potatisar från Pommern, är hon beredd att göra vad som helst.
“Aldrig där sjungits så sorgsen en tråd” − det är en riktig skillingtryckshistoria Salomonsson spunnit utifrån ett verkligt rättsfall. Nog är berättelsen mörk, men att författaren så uppenbart står på passionens sida gör att ljus och hopp trots allt sipprar in. Nybyggarsamhället bland ödsliga myrar, granskog och träsk må vara in i märgen vadmalsgrått, med brännvin och kåda som de enda njutningarna i en vardag fylld av umbäranden − Salomonsson fyller ändå landskapet och dess fåordiga invånare med doft, färg och sjudande känslor under den strävsamma ytan.
I en gedigen tradition av Norrlandsberättare och Fattigsverigeskildrare skriver hon en prosa som klingar kärvt västerbottnisk: samtidigt sinnligt poetisk, korthugget karg och bitterljuvt melodisk. Jag njuter av varje ordvändning medan hjärtat klappar hårt för ett okuvligt livsöde.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Det här är en bok som etsar sig fast i ens inre och stimulerar en att fortsätta läsa.
SvaraRaderaDet hoppas jag att fler upptäcker!
SvaraRadera