Kvinnor som dras till män som hatar kvinnor. Sådana finns det gott om i Joyce Carol Oates litterära universum. Nästan varje roman - och det har ju hunnit bli några stycken - kretsar kring en kvinna som råkar ut för en mans våld, inte sällan dödligt. I årets Oates-roman Lilla Himlafågel heter hon Zoe Kruller, en frånskild bluegrassångerska med skamfilat rykte som den 14-årige sonen Aaron en morgon hittar grovt misshandlad och strypt i sängen.
Mordet förblir olöst, men slår två familjer i spillror. Zoes gifte älskare misstänks för dådet men åtalas aldrig. Hans dotter Krista förälskar sig i Aaron, trots att hon är lika övertygad om att det är dennes far som är den skyldige som om sin egen pappas oskuld. En spiral av tragiska händelser följer: “Zoe hade störtat ned i helvetet och nu drog hon dem med sig ner dit, som när smutsigt vatten virvlade ner i avloppet.”
Det är en oroande, mörk och sjaskig historia där begäret är en desperat kraft, sexualiteten sammanlänkad med hat, frustrationer och aggressioner, där mannen är ett rovdjur och kvinnan hans maktlösa byte. Klass, kön och ras befinner sig i skärningspunkten för författarens sylvassa blick. Med asfaltsdystra färger målar hon upp den slitna industristaden Sparta, där fördomarna mot ortens indianska befolkning är lika ingrodda som motoroljan under arbetarklassmännens naglar.
Samtidigt är Lilla himlafågel också en hjärtskärande skildring av en dotters ovillkorliga kärlek till sin far och från att ha börjat som en thrillerartad mordhistoria utvecklas romanen till ett alltmer komplext psykologiskt drama.
Ett tag verkar det som om berättelsen håller på att haka upp sig, men strax tar den en ny vändning med en scen som är fullkomligt omskakande i sin sadistiskt erotiska frenesi - det är Oates som allra starkast, och därefter har hon mig fast till sista sidan.
Återigen har Oates begett sig på en expedition in i människohjärtats mörker och kommit ut med en lika becksvart som lysande roman.
(Bonniers, översättning Ulla Danielsson
Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann