Mänskliga kloner som föds upp till organdonatorer. Ämnet leder tanken till dödsfabriker i en apokalyptisk science fiction-miljö. I Kazuo Ishiguros roman "Never Let Me Go" (2005) sker hanteringen i stället på en klassisk engelsk internatskola under det åttiotal när man fortfarande lyssnade till musik på kassettband. Du sköna nya förlorade värld, typ. Förankringen i en nostalgisk dåtid gör romanen så mycket obehagligare. Likaså är dess stillsamma elegiska ton mer skrämmande än några tänkbara skräckeffekter. Sällan har jag läst en starkare skildring av maktens förmåga att få sin ordning att framstå som ett naturligt sakernas tillstånd. Eller av den humanistiska kulturens impotens i skuggan av en kapabel teknologi.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar