Den säkraste vägen till framgång för en författare idag är att fästa ett fett stycke självbiografiskt liv på den litterära kroken. Ju mer verkligheten liknar en datoranimerad fiktion, desto ihärdigare kräver vi rå och oförfalskad verklighet av fiktionen. Så tar författaren plats som huvudperson i sin egen bok och sanningen, om än subjektiv, får ersätta den fritt fabulerade dikten.
Romansviten "Min kamp", skriven och utgiven i ett furiöst tempo de senaste två åren, har gjort Karl Ove Knausgård till Norges mest omsusade författare. Hyllad. Stämd. Utskälld. Läst. I Norge kommer den självbiografiska svitens sista del, den sjätte, ut i höst. I Sverige ges första delen ut nu.
Fokus i del ett ligger på uppväxten och den komplicerade relationen till fadern, en känslokontrollerad lärare som efter att ha skiljt sig tappar fotfästet och blir alkoholist. Dagarna efter pappans död ägnar sig Karl Ove och hans bror åt det handfasta sorgearbetet att städa upp i det nedsolkade fadershuset. De pantar flaskor, tvättar bort skit, går till gravkapellet och ser på liket. I flera hundra sidor. Det låter kanske måttligt intressant. I själva verket har jag sällan läst något mer absorberande.
Med kompromisslös sanningslidelse och förhöjd sinnesnärvaro frammanar Knausgård intryck och tankar i den på en gång tomma och betydelsemättade vardagen. Parallellt går ett filosofiskt stråk: en analys av instängdheten i en värld där allt har konceptualiserats – där kroppen inte är en kropp utan idén om en kropp. Romanens struktur ges av författarens oredigerade medvetandeström. Det är naket, självrannsakande, med en stark närvarokänsla i den sårbara meningsförtätning som kallas barndom.
"Min kamp" handlar om det specifika liv som utkämpas av Karl Ove Knausgård. Samtidigt säger den inte så lite om vad det innebär att vara människa.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar