Det är en motvalls Torgny Lindgren som börjar skriva på sina Minnen. För några sådana har han egentligen inte, vad de biografifixerade förläggarna än säger. Vad han har är inbillningar, och dem vill han inte kalla för något annat. Och vad skulle egentligen en fabulerande författare som hyllar lögnen och misstror alla former av äkthet ha för intresse av att skriva den sanna historien om sitt liv? Litteraturen låter oss komma i beröring med det eviga, menar han, medan minnet är “synens gråstarr och hörselns tinnitus.”
Men ett slags memoarer blir det i alla fall till slut, nedslag i ett författarliv som intill förväxling liknar en skönlitterär - med egna ord “irrsinnig” - berättelse av Torgny Lindgren. Det tar sin början med morfadern, som författaren minns mycket väl, även om han nu råkade dö innan barnbarnet ens föddes. Porträtt av färgstarka personligheter i barndomens Raggsjö passerar revy medan det tuberkulösa barnet tillfrisknar och väljer bort den trygga journalistbanan i Ume för det slags skrivande som fyller “tomrummen i medvetandet”.
När vi kommer framåt i tiden och det börjar handla om kollegor och Akademien, där han innehar stol nummer nio, påminner boken mer om en konventionell självbiografi, men bara nästan. Också minnena av en irrfärd i Paris med Göran Tunström eller mötet med en bildhuggare som gör dödsmasker är i högsta grad lindgrenska skrönor. Allt ska förstås tas med en skopa salt.
För den som finner framställningen hoppig och utan en sammanhållen linje förklarar Lindgren: “Mitt liv är inte en roman, utan en novellsamling”. Men en tjock röd tråd finns: litteraturen. Av sina brokiga minnen tråcklar författaren ihop ett magnifikt lapptäcke av tankar om litteraturens väsen och det egna livsverket: “Alla tillvarons hemligheter finns dolda i skrivandet.”
Även om nu Lindgrens privata hemligheter fortsätter att vara väl förborgade är det ett oförfalskat nöje att ta del av hans sviktande och motvilliga minnen. Det svårmod han säger sig ha lidit av under skrivandet märks inte mycket av: med sitt uppsluppna allvar och sina underfundiga ironier är Lindgren en av landets roligaste författare - ja, även om han själv anser munterhet vara en synd - och under det 45-åriga författarskapet har han slipat sin irrsinniga formuleringskonst till fulländning.
(Publicerat i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar