Och sen kom regnet

Det minsta man kan begära av en vinter är väl lite vitt på taken. Det har varit alldeles för lite av den varan i vinter, så efter en grå norrländsk jul tittar jag tindrande efter varje snöflinga. I Skåne betyder snöfall havererad kollektivtrafik, brunslaskiga gator och en massa gnäll. Men det är det förstås värt för att få se ett vitt täcke lägga sig försonande över den trötta marken. Här är det Helsingborg som för ett par dar förvandlades till en vintersaga. Innan regnet kom.

 

Ann

Möte i mars

Snart mitten av mars, luften är kall att andas och snöflingorna singlar ned över Malmö. Ett tunt vitt täcke har försonande lagt sig över det gudsförgätna grönområdet vid järnvägsspåret, dit alla stadens övergivna plastpåsar tycks samlas grådaskiga vinterdagar. Jag kommer cyklande, det är kväll, förbipasserande kurar i jackor de hade tänkt lägga av sig för flera veckor sedan. Tristessen i detta område, ett ingenmansland mellan järnvägsviadukten, bilfirman och rondellen som markerar att här tar stadskvarteren slut, har en närmast betryggande effekt. En av dessa platser man dagligen passerar, och just bara passerar.

Plötsligt sveper något förbi intill mig. Luften fylls av flaxande vingar, en kort sväng och så slår sig ett brunspräckligt fjäderpaket ner på metallstängslet. Jag stannar cykeln och håller andan. Det måste vara en rovfågel som sitter med ryggen vänd mot mig, högst en meter bort. Jag står still. Sakta vänder fågeln huvudet mot mig och jag blickar in i en kattugglas vitkantade ögon. Några sekunder, som om den bedömer mig med sin aristokratiskt överlägsna och kritiska blick, sedan sveper den iväg, försvinner med en ny sväng bort.

Ett så kort ögonblick, och cykelbanan har förlorat all sin glåmiga vardaglighet. Jag har blickat in i en natur som tycks mytisk, magisk, och snöflingorna faller med ett helt nytt skimmer.

Ann



Höstrapport

Efter att ha jobbat konstant sedan augusti känns det omtumlande att ha några lediga dagar - tack Svenska Akademien för det eminenta valet av en författare jag inte läst, vilket innebar en extra dag utan jobb - och gå ut och andas frisk luft. Norrländsk frisk luft dessutom.
Det känns som om jag befinner mig i en centrifug av arbete, varje gång jag tror att det är på väg att sakta ned kastas jag in i ett nytt uppdrag. Roligt, men jag kippar efter den där luften.
Och under tiden har det gått och blivit höst!
Är ni medvetna om hur sanslöst vacker hösten är? Så klart. Annars kan jag alltid påminna er tills ni storknar av bilder på oktoberlöv...
Ann

I väntan på regn

Det är augusti, vi plockar tomater på balkongen och ser bladen gulna. Augusti är som en tickande klocka, varje dag ett varsel om att sommartimmarna är räknade. Sista chansen att förverkliga alla planer som ska infria förväntningarna på Den Sköna Svenska Sommaren. Skulle vi inte cykla på Ven, ha picknick i Helsingör, se solnedgången på Falsterbos strand, och vart tog Österlen vägen? Fast även om vi inte gjort just det har denna sommar varit fullproppad av evenemang och utflykter, så pass att vi börjat känna oss mätta och belåtna på det ljuva sommarlivet. Ja, vi hade närmast kunnat vara med i en reklamkampanj för Skånetrafikens sommarkort, som innebär att man för en överkomlig peng får färdas fritt i hela länet under två månader. Från Vallåkra till Svarte... En revansch på förra sommaren, som tillbringades med målarfärg och flyttkartonger.

Men att sitta lediga dagar på tåg och buss blir rätt intensivt när man som jag samtidigt jobbpendlar. Det hör till avdelningen lyxproblem, jag vet, men jag längtar lite efter den lunkade vardagen som jag också är rätt förtjust i. Laga middag hemma, ta promenader i kvarteret, inte resa mig ur läsfåtöljen, höra regnet strila.

Förra helgen bevistade vi opera i Ystad och beundrade traktorer på ett privat jordbruksmuseum i det inre av nordvästra Skåne. Det senare förtjänar bildbevis.

Ann

Ett slags sammanfattning

Jag hade tänkt skriva någon typ av årssammanfattning, men dagarna rusade iväg och så var det plötsligt nytt år och det gamla kändes, ja, gammalt. Dessutom var 2011 ett år som knappt går att sammanfatta. Ett bergochdalbaneår. På det personliga planet var det ett av det jobbigaste åren i mitt liv, i ordets båda bemärkelser. Samtidigt var det ett år då jag drack champagne fler gånger än någonsin tidigare - och hade anledning till att göra det.

Det är det härliga med nyår, känslan av nystart. Och 2012 har börjat bra. Jag botade nyårsdagsbaksmällan med julavsnittet av Downton Abbey. Sedan dess har vi tapetserat fondvägg i hallen och köket - jag har längtat efter att få ha fåglar på väggarna! - och slitit bort ett urfult köksgolv. Och släpat in ett köksbord. Nu går jag omkring i det tillstånd av uppskruvad eufori som jag får av hantverksarbete och som innebär att jag sover sämre än när jag mår dåligt.

Och så har jag så smått - än så länge pyttesmått - påbörjat ett projekt som jag tänker ska få ta den tid det tar, det vill säga antagligen mycket lång tid. En lyx i skrivsammanhang som jag inte är van vid och som känns bra att tänka på medan skånestormarna rasar utanför fönstret.

Ann

Novembersmultron

För mig som är morgongrinig och älskar höstens bleka sol är omställningen till vintertid en grym händelse. När man jobbar hemifrån blir den dagliga dosen av dagsljus minimal - att det blir mörkt vid halv fem upplever jag som rent skandalöst. (Jag vet att jag är norrlänning, men det hjälps inte. Mörkret känns också så mycket mörkare här nere.)

Fast i år har övergången hittills varit ovanligt mjuk tack vare den milda november. Fortfarande växer smultron på balkongen och tomatplantorna blommar i fönstret. Andra verkar längta efter riktig vinter. Häromkvällen i Köpenhamn sprang helgfirarna omkring med blinkande blå tomteluvor och över en nattklubbskö yrde flingor ur en snökanon. Själv nöjer jag mig med att sitta på balkongen och lukta på blommorna.

Ann

Sommardagens leende

Under en tid räknades Jordberga som Skånes fulaste slott. Det var efter att professor C-G Brunius 1840 satt sina verktyg i det gamla godset - som återuppbyggts med kommentaren "Dessa murar skall väl kunna trotsa de svenska hundarna" efter att ha bränts ned under kriget 1644 - och götifierade hela rasket. Också ekonomibyggnaderna medeltidiserades, med dekorativa tegelorneringar i romansk stil ovanpå gråstensmurarna - dessa finns fortfarande kvar.

Slottet däremot kom undan fulhetstämpeln genom att byggas om helt och hållet 1906 i en elegant barockstil. Tillräckligt vackert blev det för att Bergman skulle spela in Sommarnattens leende här.

Vi kommer hit för att gå på opera  - Skånska Operans uppsättning av La Traviata - och har picnic i den fina  parken innan föreställningen börjar - här ska finnas en mängd exotiska träd med fantastiska namn som Cocktailbärsträd, Ginko, Tulpanträd och Pagodträd, men vi botaniskt okunniga urskiljer inte annat än att det är vackert och idylliskt.

Molnen har skockats under eftermiddagen och på natten ska sedan det av kvällstidningarna utlovade regnkaoset dra över Skåne, men just när vi sitter ner på filten och äter strålar solen. Sångröster från repetitionerna strömmar ut från tegelladan där föreställningen ska äga rum och för några timmar är sommaren precis så underbar som en sommar kan vara.

Ann

Sommartider

Det här med att det är sommar, och dessutom en rätt så långt gången sådan, har på något sätt gått mig förbi i år. Det var stekhett och svettigt när vi flyttade och flyttstädade, men sommarkänslan försvann nog där någonstans mellan kartongerna och skurhinkarna. Den inplanerade veckan semester slukades upp av en alltmer växande essä och bidde till ungefär en dag, den tillbringade vi i Mölle, flanerandes bland sekelskifteshotellen och klättrandes på Kullabergs klippor. Nu åker jag tåg till Helsingborg och skriver notiser om dagarna: sommarvikarierande notisskribent, se där en fin titel.
Här har jag skrivit om Harry Martinson som dramatiker.
Och här går Carina Burman fram med rödpennan över min bok.
 Ann

Liten uppdatering

Det har varit lite glest med inlägg på sistone, som förutspått, av den anledningen att Kulturreservatet har förvandlats till hantverkare. I en och en halv månads tid har vi rivit tapeter, skrapat färg, spacklat, målat och tapetserat och med två veckor kvar tills flyttlasset går känns det fortfarande avlägset att allt ska vara färdigt. Jag behöver inte direkt sörja att mitt gymkort gick ut, om jag säger så.

Men jag har också smitit ifrån renoveringen då och då. Smakat på lantidyll, strövat runt i Helsingör, tagit första tådoppet i en svensk insjö. Och imorgon ska jag gå till posten och hämta ut en kartong med böcker...

Ann

Renovering pågår

Om det blir lite tyst här på bloggen framöver, eller hörs ett underligt skrapljud, så är det med anledning av detta.

Utflykt i oktober

Det är strålande sol ute och jag sitter inne och är överbemängd med arbete, läser en roman på tusen sidor och skriver på en essä och försöker låta bli att tänka på alla de andra böckerna som ligger i en hög och jag jobbar dåligt för att hantverkarna är här igen och fortsätter med fönstren som inte blev klara för några veckor sedan för att tillverkarna hade skickat fel lister och nya måste beställas från Tyskland, så nu är allt stök igen.

Men jag lyckades i alla fall ta mig på en fantastisk utflykt till Danmark i helgen, till Karen Blixen-museet i Rungsted Kyst och därefter en promenad i Botanisk Have i Köpenhamn.

I skuggan av en väldig bok vilar Karen Blixen, med utsikt mot en solbadande glänta.

Förutom de sjutton åren i Afrika tillbringade Blixen största delen av sitt liv på Rungstedlund, där hon föddes och dog. Rummen finns bevarade som hon själv inredde dem. Här hänger några av hennes teckningar och målningar, också på det området hade hon talang.

Omkring huset finns en fin trädgård, som också är fågelreservat.

Och så Botanisk Have i höstprakt. 

Ann

Farväl till fönstren

Jag har sett mina fönster, mina sekelskiftesfönster, för sista gången. Igår började hantverkare slå ut våra gamla fönster för att sätta in nya, med karmar av plast. Jag är inte på plats, så jag slipper se det, men jag gruvar mig för att komma tillbaka. Ja, och inte minst då för att allt i lägenheten är en enda röra.

Det är inte så att det inte behövs. Nästa gång jag ska tvätta fönsterrutorna kommer jag nog att vara tacksam att inte färgen rasar i stora flagor och bitar av kitt faller ned. Och lika tacksam kommer jag säkert att vara när vintervindarna stoppas av tätningen och inte längre blåser in. Och på håll syns väl inte så jättestor skillnad.

Men det smärtar ändå en smula. Sekelskiftesträ är sekelskiftesträ och millennieplast är millennieplast.

Ann

När augusti rinner ut

John Singer Sargent, A siesta, 1907

"Hösten gör sig påmind" står det på SMHI:s hemsida och det låter som en dom. Nog för att jag gillar hösten, ja, mer än så. Skulle jag utnämna en favoritmånad blir det nog september - och det handlar inte om att jag fyller år då. Sånt är ju hur som helst inte lika roligt nuförtiden.

Men hur mycket jag än uppskattar hösten är det något vemodigt med den där känslan som kommer över en i augusti. Plötsligt dukar man fram maten och märker att det håller på att skymma. Plötsligt undrar man vad man skulle med alla ljusa kläder till. Plötsligt slås man av tanken på allt man inte hunnit göra medan vädret var fint, gräset grönt och vattnet ljummet.

Jag inser att jag, som vanligt, nästan inte badat alls i sommar, värmeböljan till trots, och åker närmast i panik ut till Falsterbo en eftermiddag. Molnen är grå, vinden kyler, stranden är nästan öde. Men sådan badkruka jag är tar jag mig ändå ett dopp. Det är en sådan sak som måste göras.

Allt annat som inte hunnits med i sommar. Inte har jag grillat på Ribban till solnedgången. Inte har jag använt alla mina sommarklänningar. Inte har jag lagat alla de där lätta salladerna och sopporna. Inte har jag tagit den perfekta sommardrinken på den trevliga uteserveringen (eller jo, det har jag faktiskt, men utomlands). Inte har jag blivit brun på benen. Inte har jag plockat hjortron. Inte har jag lyckats skaffa mig en balkong. Inte har jag åkt till Haväng. Inte har jag haft tillräckligt lång semester och inte har jag jobbat tillräckligt mycket.

Nog för att jag gjort mycket annat och under alla förhållanden haft en bra sommar. Men när nu lågtrycken sveper in och regnskurarna står på kö får väl infriandet av resterande drömmar om sommaridyllen anstå till nästa år.

Ann

Vajande ax

åkern sträcker sig bortåt ditåt

odlade ringlande rader

tunna vajande ränder av råg

slingrar sig ut ur ögats bild

Eva Ribich, ur Längs med gräns

Jag drabbades plötsligt av sädesfältens skönhet när jag vandrade genom det vajande vetet under helgens utflykt. Mina skolkunskaper om de fyra sädesslagen - vilka strån som är längre på vilket slags ax, osv - har obevekligt vittrat bort, så de fick Wikipedia-uppfriskas. Och med dessa bräckliga stadsbolärdomar lyckades vi lista ut att vi åtminstone såg tre ur kvartetten.
När jag nu tittar ut genom tågfönstret finns inte längre några vajande ax: nästan alla fält längs min resväg har blivit stubbade.

Ann

Stora bröllop och små människor

Salvador Sanchez Barbudo, Ett kungligt bröllop

Monarki är Sverige bara till namnet. Hästen är död och begraven, men det förgyllda schabraket glimmar ännu när solen tittar fram mellan regnmolnen. Så varför vilja förstöra festen när svensken för en dag får vara trogen undersåte i stället för missnöjd medborgare? Varför missunna prins Daniel titeln hertig av Skansen och riddare av Hänt i veckan? För att symboler sätter spår i själen. I USA var "småll pipel" en felsägning. I Sverige är den lilla människan just så liten som en förmäten direktör kan tänka sig.

Johan

I vuvuzelornas monotona bröl

Grekisk antagonism, 510 f Kr

Snarare än om kosmopolitiska känslor och internationellt broderskap handlar fotboll om stamkrig, hävdar Ian Buruma i en läsvärd artikel. Så ges primitiva instinkter ett nödvändigt rituellt utlopp, och nationalistiska impulser kan avledas i en ofarlig riktning.

Enligt statsvetaren och filosofen Chantal Mouffe handlar politik i stort sett om samma sak: om antagonism som inte kan lösas genom rationellt samförstånd. I en demokrati finns redskap för beslutsfattande som gör att sådana motsättningar kan stå mot varandra utan att statens fortbestånd hotas.

Problemet är i stället när striden om hegemoni ersätts av konsensus. När politiken dräneras på sitt ideologiska innehåll och partierna samlas i mittfåran. Ja, när allt som finns kvar att välja mellan är två mer eller mindre kompetenta kandidater till posten som VD för AB Staten. I en sådan situation av grundläggande politisk samsyn tar sig samhällets motsättningar andra uttryck. Främlingsfientlighetens och högerpopulismens onda blommor spirar.

Kanske är skådespelet på fotbollsplanen alltså inte bara ett substitut för primitiva nationalistiska instinkter utan för kuvade politiska passioner över huvud taget. När politiken har förvandlats till en fråga om administration riktas intresset mot kampen på gräsplanen. Vuvuzelornas monotona bröl som ett tecken på en postpolitisk samtid.

Johan

Hemsökt

Haunted House, John Atkinson Grimshaw

Pensionärer som gästas av spöken. Hemtjänstpersonal som inte vågar gå ensamma till vårdtagarna. Saker och ting som oförklarligt flyttas omkring. En kommun som anlitar ett andeutdrivande medium.
Är John Ajvide Lindqvist underrättad om att någon stulit manuset till hans nästa bok?

Ann

I blom

Vi här nere har ju ett tag sneglat avundsjukt uppåt och skakat på huvudet över bilder på norrländska utemiddagar i högsommarvärme medan termometern envist visat på skånsk vinter - det var ju inte för det här jag flyttade söderut... Men nu nu nu, hänger jag bestämt och en gång för alla in yllejackan längst in i klädkammaren - den har åkt in och ut i flera veckors tid - och plockar fram kavajen och lågskorna. Drar in doften av hägg... Det kräver en vårkavalkad.

Samuel Palmer, In a Shoreham garden

CF Hill, Blommande fruktträd, Bois-Le-Roi

Vincent van Gogh, Orchard with Blossoming Apricot Trees

Ando Hiroshige, The Plum Orchard at Kameido

Ann

Hjärtan i aska

Edvard Munch, Aska

Jag skrev ju tidigare om hur ett vulkanutbrott krossade Jon Kalman Stefanssons unga hjärta - en kärlekssorg som så småningom gjorde honom till författare. Nu läser jag på Newsmill en astrolog som menar att Eyjafjallajökulls utbrott bär skulden till brytningen mellan Jonas och Madeleine. Det är väl mycket begärt att vänta sig att några litterära storverk ska komma ur denna skilsmässa under askmolnen - som vanligt är det nog bara snaskigt skvaller som spys ut ur den kratern. Men tanken på vulkaner som hjärtekrossare är väl i alla fall värd lite poesi? Här en dikt av Marie Under, ur samlingen "Gnistor i askan" (ellerströms, översättning Enel Melberg):

Morgonrodnaden brände

På dagens grymma härd brände

den sprödrosa morgonrodnaden

ner önskningarna till grå aska.

O, dessa långa, tomma vägar!

En fågel föll ner från himlen.

Läpparnas sorg, tyst, var tyst.

Jordens vulkaner i genomskärning av Athanasius Kircher

Ann

Under vulkanen

Att vulkaner kan vara farliga, det lärde sig Jón Kalman Stefánsson tidigt. I samtalet med Svante Weyler på stadsbiblioteket på torsdagskvällen berättade han om hur den flicka han var förälskad i fick sitt hjärta stulet av en brunögd vulkanflykting - det var efter det han började skriva.

Vilka tragedier Eyjafjallajökull orsakat får vi kanske veta så småningom - än så länge har väl utbrottet mest varit ett störningsmoment i transporthänseende. Men askan ställer inte bara in flyg, den ska också framkalla särskilt vackra solnedgångar. Vilket svanarna på Ribersborg begrundade igår.

Ann