Grekisk antagonism, 510 f Kr Snarare än om kosmopolitiska känslor och internationellt broderskap handlar fotboll om stamkrig, hävdar Ian Buruma i en läsvärd artikel. Så ges primitiva instinkter ett nödvändigt rituellt utlopp, och nationalistiska impulser kan avledas i en ofarlig riktning.
Enligt statsvetaren och filosofen Chantal Mouffe handlar politik i stort sett om samma sak: om antagonism som inte kan lösas genom rationellt samförstånd. I en demokrati finns redskap för beslutsfattande som gör att sådana motsättningar kan stå mot varandra utan att statens fortbestånd hotas.
Problemet är i stället när striden om hegemoni ersätts av konsensus. När politiken dräneras på sitt ideologiska innehåll och partierna samlas i mittfåran. Ja, när allt som finns kvar att välja mellan är två mer eller mindre kompetenta kandidater till posten som VD för AB Staten. I en sådan situation av grundläggande politisk samsyn tar sig samhällets motsättningar andra uttryck. Främlingsfientlighetens och högerpopulismens onda blommor spirar.
Kanske är skådespelet på fotbollsplanen alltså inte bara ett substitut för primitiva nationalistiska instinkter utan för kuvade politiska passioner över huvud taget. När politiken har förvandlats till en fråga om administration riktas intresset mot kampen på gräsplanen. Vuvuzelornas monotona bröl som ett tecken på en postpolitisk samtid.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar