Medan månen bleknade

Med anledning av en ny utställning på Louisiana om Munch och Warhol påminner Jenny Maria Nilsson i en artikel om Dagny Juels dramatiska öde. Det gav mig lust att damma av en gammal text som jag skrev till hundrårsminnet av Juels död för nio år sedan. Så varsågod:

Wojciech Weiss, Dagny Juel Przybyszewska, 1899

Den femte juni 1901 avlossas ett par skott på ett hotellrum i Tbilisi, Georgien. När polisen kommer dit finner de två döda kroppar, en ung man och en kvinna. Ett självmord och ett mord. ”Jag har gjort det, som Du borde ha gjort. … Jag dödar henne för hennes egen skull”, förklarar mannen som höll i vapnet sitt dåd i ett av de brev han lämnar efter sig, adresserat till kvinnans make. Hans offer är en trettiotreårig norska med ett namn som är välkänt i Europas bohem- och konstnärskretsar: Dagny Juel Przybyszewska. För August Strindberg och andra var hon ”Aspasia”, beundrad, åtrådd och förtalad, artisternas musa och inspiratris, men hon var också själv en begåvad diktare. I och med de ödesdigra skotten avslutades ett liv som redan hunnit bli legendariskt.
Dagny Juel föddes 1867 i Kongsvinger. Med ambitionen att bli pianist flyttade hon vid arton års ålder till den norska huvudstaden, där hon snabbt drogs in i den så kallade Kristianiabohemen med dess okonventionella, fördomsfria livsstil. Påverkad av tidens nya medvetenhet om kvinnans situation och krav på emancipation, och med en bestämd vilja att förverkliga sig själv, anammade hon en frigjord stil som chockerade många. När hon till exempel besökte Lund förfärades man där över hennes frispråkighet och utmanande klädsel, som man förknippade med ”dåliga kvinnor”, dessutom var hon sminkad, rökte och drack.
På kort tid blev Dagny Juel en centralfigur i konstnärskretsarna, och hon lämnade avtryck i såväl bildkonst som litteratur. I målningar av Edvard Munch kan man spåra hennes drag i skildringar av åtrå och svartsjuka. August Strindberg mötte henne i Berlin på den krog som kallades "Zum Schwarzen Ferkel" – en träffpunkt främst för skandinaviska kulturpersonligheter – och efter en kort affär kom hon att förfölja honom i hans fantasi. I Inferno figurerar en polack som försöker tillintetgöra Strindberg: förebild till denne är Dagnys make, den polske författaren Stanislaw Przybyszewski, som hon också lärde känna på "Zum Schwarzen Ferkel”. Przybyszewskis dekadenta böcker är fyllda av såväl glödande hyllningar som hätska svartmålningar av den kvinna han såg som sin ”kosmiska ureld”.
Dagny Juel var inte enbart den vågsamma femme fatale och konstnärsmusa hon är känd som, utan också själv verksam som författare. Även om det samlade verket inte är kvantitativt imponerande – vad som finns bevarat är tretton dikter, ett antal prosalyriska stycken och fyra dramer – visar det hur hon också i sitt författarskap var djärv och oförvägen. Hennes texter höll sig i frontlinjen av de senaste, mest avancerade strömningarna – symbolismen och dekadansen – vilket föranlett att hon kallats nordens första kvinnliga modernist. Med sin expressionistiska stil skiljer hon sig avsevärt från sina kvinnliga författarkollegor. Hennes språk är lyriskt målande, musikaliskt och besvärjande. Dikterna är ofta mörka ångestvisioner som vittnar om storm och oro, smärtsam frigörelse, styrka och splittring:

Jeg har drukket af din dybe brønd
En nat, mens månen stor og blodig
Brandt mellem furutræets krumme grene.

Jeg har seet ørnen flyve bort,
Skræmt af månen i den skumle galge,
Og grumse vandet i din klare kilde.

Og den kraft jeg drak af dine vande
Blev til gift i mine sunde årer,
Mens jeg ventet, siddende på runestenen.

Og den gift der trængte i min hjerne
Gav mig magt at tyde stenenes runer,
Medens månen blegned bagom skoven.

Og da solen steg med glands i østen
Så jeg ørnens unge, stærke vinger
Sprede sig lig flammer over himmelbuen.

Dagny Juel levde intensivt och förbrännande. Äktenskapet med Przybyszewski var stormigt och destruktivt, kantat av skandaler och tragedier. Ekonomisk nöd, svartsjuka, otrohet och förtal ledde så småningom till den ödesdigra resan till Kaukasus i sällskap med en sinnesförvirrad ung beundrare, som uppfattade sig vara ett redskap för hennes öde. De tragiska omständigheterna kring hennes död fulländade bilden av den demoniska förtrollerskan, dömd till ett våldsamt slut. Idag har hon blivit något av en sinnebild för sekelskiftets ”nya kvinna”, en emanciperad, stark individ som gick sina egna vägar. Bortom myterna om femme fatalen framträder bilden av en djärv och begåvad kvinna vars tragiska slut avbröt en litterär gärning som kunde ha blivit verkligt betydande.

Ann

Dagny Juel Przybyszewska av Edvard Munch (som också målat porträttet av maken ovan)