tisdag 18 april 2017

Det som gör verlden bättre, skönare, ljusare

Ur ilskan över orättvisorna föddes ”Hertha”. Med ordet bitter som en återkommande dyster refräng är romanen Bremers klagan över hur kvinnorna på alla plan hålls tillbaka: ”Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lemnar qvinnan på jorden!” Men berättelsen ger också en vision av hur det trånga rummet kan vidgas och kvinnorna släppas fria.
Den orädda och allt annat än insmickrande hjältinnan kliver in i romanen med ett svidande brandtal om hur äktenskapet förnedrar både kvinnorna och männen. De förskräckta åhörarna i den inskränkta småstaden Kungsköping varnar henne för att hon med sådana åsikter aldrig kommer att bli uppbjuden på balerna. Men Hertha bryr sig inte om att dansa. Vad hon vill är att hitta ett meningsfullt mål i livet, och det är inget litet sådant hon strävar efter: ”jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och – dö för menskligheten”.

Jag skriver om Fredrika Bremers Hertha som kommit i en nyutgåva, här.

Ann

måndag 17 april 2017

Vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

I romanen pågår en debatt om konstens roll i mörka tider. Är det inte rimligare att vara journalist i en sinnessjuk värld än poet, undrar någon. Och vad händer när vi inte längre har råd med dikt?
– Det är samma fråga som vad som händer när vi inte har råd med någonting som inte är omedelbart nyttigt och möjligt att avyttra på en marknad. Det är ett samhälle som har dött inifrån.

Jag intervjuar Elisabeth Hjorth om hennes nya roman "Nattens regn och dagens möda", här.

Ann

onsdag 12 april 2017

”Allting kantrar därute"


”Världen är trasig där ute och du är ensam i din stora våning. Du har bara oss. Och vi är dårar allihop”. Faderns replik skulle kunna stå som en sammanfattning av Sara Stridsbergs litterära universum. I pjäsen ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” fångar hon med ömsint hand upp alla de tilltufsade, kantstötta, ensamma själarna och låter dem tillfälligt få en tillflyktsort på mentalsjukhuset medan folkhemmet krackelerar.

Här recenserar jag den nya boken med tre pjäser av Sara Stridsberg.

Ann  

måndag 10 april 2017

Nora smäller fortfarande igen dörren

1880 gifte sig Amanda Maier med pianisten Julius Röntgen för att sedan flytta från Landskrona till Amsterdam. Därefter blev det inte så många fler offentliga framträdanden, även om hon fortsatte komponera och hemma höll musiksalong besökt av Johannes Brahms, Edvard Grieg och Clara Schumann. Kanske var det framförallt livet som kom emellan. Hon födde två barn, försvagades av flera missfall och en tuberkulos som till sist skulle kräva hennes liv, bara fyrtioett år gammal. Hur som helst var det ingen lätt sak att pussla samman familj och karriär för dåtidens kvinna, oavsett begåvning.
Jag kan inte låta bli att fundera på om ”Ett dockhem” diskuterades i det Maier-Röntgenska hemmet. Det gick nog knappast att låta bli – Ibsens feministiska krutdurk till pjäs, med urpremiär i Köpenhamn 1879, var under 1880-talet på hela den skandinaviska kulturelitens läppar. Sedan Nora för första gången smällde igen dörren till borgerlig förljugenhet och skönmålad familjeidyll har hon närmast blivit synonym med kvinnlig självständighet, vars senaste inkarnation förstås är Skam-Noora.
En blåsig onsdagskväll beger jag mig till Lillan för att se Nora än en gång göra upp med sin inskränkta tillvaro. I Viktor Tjernelds uppdaterade version hörs inga smäktande artonhundratalsfioler, däremot en gråtande elgitarr. Här blottas dockhemmets livslögner av en skakig livekamera.
En del nyanser går förlorade när dramat skruvats upp till fartfylld samtidsfars, men samtidigt är det en pjäs som tål rätt mycket stryk. Och det är slående hur nutida den känns.
Violinisten och kompositören Amanda Maier hade stora framgångar under samma tid som Ibsen skrev "Ett dockhem. Här en krönika om Maiers musik och "Ett dockhem" i Helsingborg, låst för dem som inte är prenumeranter tyvärr.

Ann