Förkroppsligad ideologi

Bänkarna i Citytunneln lutar. Så mycket att man får ta spjärn med fötterna för att sitta kvar. Ett exempel på att snygg form ibland får gå före funktion? Inte alls. Det handlar om en ideologi som förkroppsligats i Malmös underjord. Avsikten är att uteliggarna inte ska kunna ligga. Bieffekten är att handikappade, barn och gamla har svårt att sitta. Det senare har lett till protester, och nu byggs bänkarna om. Sedan får man hitta andra sätt att mota bort slöddret från det offentliga rummet i ett Sverige där alla partier utom ett är så rörande överens om sin humanistiska värdegrund.

Johan

Nyfiken grön

Hur känns det? Det är inte bara guldbragdvinnare och OS-medaljörer som ständigt och jämt måste pejla sitt känslodjup i intervjuer. Den klassiska sportfrågan har spritt sig som ett virus i media och är numera standardformuleringen i all slags journalistik. Det spelar ingen roll om det är en författare som tilldelats en utmärkelse, en resenär som strandsatts på en flygplats eller ett jordbävningsoffer som förlorat allt han äger – ingenting är intressantare än den omedelbara sinnesrörelsen.
Men inte bara den utfrågade utan också publiken bör oupphörligen kunna redovisa sitt emotionella tillstånd, inte minst på nätet. Tummen upp gör vi inte bara för våra facebookvänner, också artiklar på DN och Aftonbladet kan vi gilla med ett litet klick medan Newsmill låter oss milla genom att bekänna färg: uttråkad brun eller nyfiken grön?
Efter en omgörning av sin webbsajt fingrar också Sydsvenskan intimt på läsarpulsen. Till snart sagt varje artikel kopplas en ”emovote”, en känslobarometer där den läsare som inte ids kommentera med egna ord kan uttrycka ilska och glädje, nyfikenhet och likgiltighet med röstningsknappens hjälp.
Snart är nyheten inte själva nyheten, utan hur läsarna reagerar på den.
Eller har det kanske redan blivit så? Allt oftare handlar nyhetsrapporteringen inte om vad som egentligen sker, utan om vilka signaler det inträffade sänder ut. Politiker åstadkommer inte i första hand saker, de kommunicerar − och är folket missnöjda med dem beror det på att de inte fört fram budskapet tillräckligt väl. Civila mejas ned av skjutglada soldater − på teve analyserar experten vilket bakslag det innebär för ockupationsmakten som nu riskerar en än större förtroendeförlust hos lokalbefolkningen.
I mediehusen tror man antagligen att den emotionella interaktionen är uttryck för en allt vidare demokrati. Jag befarar att den istället kan vara ett steg på väg mot en känslornas diktatur.
Kanske börjar det bli dags att värna rätten att slippa känna efter hela tiden? Upp till känslostrejk, helt enkelt!

Ann

Lycka är att må bättre än sin granne

Edward Hopper, "People in the sun"

Ingenting är idag viktigare än skenet. Så länge dina statusuppdateringar på Facebook visar att du är framgångsrik, omsvärmad av vänner och fullbokad med aktiviteter, ja då kan du sitta och deppa framför platteven i lugn och ro.
Fast helst ska förstås skenet av framgång tränga in i varje vrå av ditt harmoniska medvetande, och det gör det troligtvis också. I alla fall om man får tro Marie Söderquist Tralaus bok Status – vägen till lycka (Norstedts). Enligt undersökningar, utförda av företaget där författaren själv sitter på vd-stolen, är det som ger oss hög status precis samma saker som gör oss friska och lyckliga: för att må bra gäller det helt enkelt att vara bättre än andra och ha en avundsjuk granne.
Därför, lyder kontentan, ska man inte skämmas över att sträva efter att bli herre på täppan, tvärtom är statusjakten vad som driver världen framåt. Glöm alltså statusstress – Alain de Bottons försök att få oss att sluta snegla på grannens lyxbil − och hetsas inte av jämlikhetsanden − Richard Wilkinsons och Kate Picketts teori om att alla, fattiga som rika, mår bäst i ett jämlikt samhälle. Hänge dig istället åt att pricka av punkterna på statuslistans tio-i-topp. Tumregeln är att vara lycklig på rätt sätt – det enda som gills är det som smäller högt i andras ögon.
Nu är ju sånt som ger hög status inte alldeles lättuppnåeligt, precis som lycka kan det inte helt och hållet köpas för pengar. Snarare handlar det om koll, kunskap och hårt arbete för att nå upp till de strävsamma medelklassvärderingar som är höjden av den svenska lyckan. Allmänbildning är överraskande nog punkt ett, därefter bör man njuta av ett långt och stabilt äktenskap, hitta kvalitetstid med kärnfamiljen, ha universitetsexamen i bagaget och konversera på största möjliga antal språk. Mannen är förstås en jämställd hejare i hemmet och gardinerna syr man själv.
Som tur var finns genvägar för den som inte riktigt lyckas vara övermänniska i genomsnittskostym. Den framgång man saknar kan man delvis snacka sig till. Söderqvist Tralau skriver, som jag förstår utan ironi: ”Tänk en verbal iscensättning av Mama eller Family Living.” Lyckas man inte bli ambassadör, yrket flest impas av, kan man åtminstone slänga ur sig att man föredrar BBC:s nyheter framför Aktuellt, och orkar man inte plöja en massa tjocka böcker kan man höja den synbarliga bildningsnivån genom recensionerna i New York Review of Books.
Så innan jag nu sjunker ner framför tjockteven kanske det är bäst att ta en runda på Facebook och uppdatera min status: ”Firade dagens färdigskrivna text med att svänga ihop en underbar middag på ekologiska råvaror. Nu blir det ett glas bubbel med väninnorna medan mannen fixar disken! Fler som hänger med på vernissagerundan imorron? À bientôt!”

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

Hello Sunshine

Edvard Munch, Solen

Det är inte varje dag man får ett beundrarbrev på posten, särskilt inte ett handmålat sådant, med en blombukett i akvarell. Sådant gör en solig dag ännu soligare!

Det är heller inte varje dag man upptäcker att man förekommer i en roman. Mig veterligen är det första gången jag - eller rättare sagt, några av mina formuleringar - uppträder i en fiktiv berättelse, närmare bestämt i Maja Lundgrens kommande bok "Mäktig Tussilago" som jag precis börjat läsa. Så här skriver hon: "Bäst att hålla det privata stången, avlägsna konversationen från bekännelseträsket och föra upp det hela till en om inte överstatlig, så åtminstone nationell nivå." Den som tvivlar kan jämföra med min recension av PO Enquists "Ett annat liv", som finns här.

Det är inte så att den drypande ironin går förbi mig, men jag känner mig ändå stolt över att ha kunnat bidra till en smula inspiration!

Ann

Från tjatter till twitter

Twitter heter det nya informationsteknologiska fanstyg som ska förföra ungdomen, förflacka kulturen och nivellera oss alla till babblande indolens, och plötsligt framstår bloggen som ett medium för eftertänksamma finsmakare. I dagens Sydsvenskan beklagar sig Sigrid Combüchen vältaligt över att hon ödslat bort sin morgonfräschör i bloggosfären. Hennes konklusion är att det strömlinjeformade mediet idag är budskapet, att den teknologiska formen blivit viktigare än tankeinnehållet, och det ligger väl åtskilligt i det. Åtminstone anser skribenter som knappast skulle få för sig att kritisera den intellektuella samtalsnivån runt fikabord och i trappuppgångar att det är en sak för kultursidorna att ondgöra sig över skitpratet på nätet. Och ändå är väl sanningen den att språket alltid, från urtidens tjatter till dagens twittrande, bloggande och sms:ande, använts mer till blahablaha än till utkristalliserandet av lingvistiska ädelstenar - och att det är lika bra så.

Johan

Den helige anden i cyberrymden

Läser att Benedictus XVI skyller debaclet med den förintelseförnekande biskopen som togs till nåder igen på bristande datorvana. Det gamla bandet mellan kyrkan och fascismen kommer på nytt upp till ytan, men den Helige Faderns underlåtenhetssynd tycks främst bestå i att han inte surfar tillräckligt mycket på Internet. Ska man alltså dra slutsatsen att dogmen om påvens ofelbarhet inte sträcker sig till cyberrymden?

Johan

Happeningen i Baltiska hallen

Den som tror att idrott är något annat än en fortsättning på politiken, bara med andra medel, får sig en tankeställare av helgens Davis Cup-match mellan Sverige och Israel i Malmö. Borde matchen ha stoppats? Tja, alldeles bortsett från säkerhetsläget (och delar av vänsterns behov av nostalgikickar) tycker jag att spel utan publik inte är en så dum idé. Över 1300 människor dödades av den israeliska krigsmakten i Gaza, och som en konsekvens står läktarna nu tomma. En tyst match i stället för en tyst minut. Elitidrotten berövad sin aura av meningsfullhet. Den chauvinistiska massuggestionen bruten. - Fast när jag slår på teven för att beskåda happeningen är det långt ifrån så tomt och stilla på läktarna som man kunde ha önskat. DC-matchen i Baltiska hallen tillhör uppenbarligen de konceptkonstverk som är bättre i teorin än i praktiken.

Johan

Sjanghajad populärkultur

När staten, uppbackad av filmmoguler och skivbolagsbossar, visar sina juridiska muskler mot ett gäng rebelliska teknikfreaks tycker man kanske att det borde vara lätt att veta var sympatierna skulle ligga - särskilt som piraterna har en snygg logga och en effektiv svada om informationsfrihet. Men som den antikvariske CD-samlare jag är (ja, i hyllorna finns också en försvarlig samling LP-plattor) har jag svårt för att engagera mig i den globala medelklassens rätt att konsumera populärkultur utan att betala för sig. Är det sådana frågor som ska förknippas med radikalism är radikalismen illa ute.

Johan

En oplockad gås med Anna Larsson (SvD)

Varför bry sig? Lita på att det alltid finns något som är värre. För medlidande, empati och engagemang är ju något som helst bör ransoneras och portioneras ut med noggrann eftertanke - annars räcker det kanske inte till när det verkligen behövs. Upprörd? Överväg ordentligt, jämför och begrunda. Är det värt att fördöma tortyr när det skett en massaker någon annanstans. Det är slutsatserna man kan dra utifrån Anna Larssons resonemang i en kolumn i Svenska Dagbladet, där hon upprörs över att folk upprörs över behandlingen av gäss i dunproduktionen. "Hellre en plockad gås än barn som svälter och människor som far illa" lyder sensmoralen. Strategin är vanlig hos den som vill bemöta djurrättskrav: ställ djurs lidande mot människors, och plötsligt framstår motståndarens engagemang som inhumant, även om det inte finns något som helst samband mellan frågorna. Ändå är väl sanningen snarare den att vår empati för djur och människor har att kämpa mot samma krafter: vår bekvämlighet, själviskhet och förmåga att blunda för andras lidande. Och grymhet mot djur främjar knappast människokärleken, vilket redan Kant insåg.

Ann och Johan