Edward Hopper, "People in the sun"Ingenting är idag viktigare än skenet. Så länge dina statusuppdateringar på Facebook visar att du är framgångsrik, omsvärmad av vänner och fullbokad med aktiviteter, ja då kan du sitta och deppa framför platteven i lugn och ro.
Fast helst ska förstås skenet av framgång tränga in i varje vrå av ditt harmoniska medvetande, och det gör det troligtvis också. I alla fall om man får tro Marie Söderquist Tralaus bok Status – vägen till lycka (Norstedts). Enligt undersökningar, utförda av företaget där författaren själv sitter på vd-stolen, är det som ger oss hög status precis samma saker som gör oss friska och lyckliga: för att må bra gäller det helt enkelt att vara bättre än andra och ha en avundsjuk granne.
Därför, lyder kontentan, ska man inte skämmas över att sträva efter att bli herre på täppan, tvärtom är statusjakten vad som driver världen framåt. Glöm alltså statusstress – Alain de Bottons försök att få oss att sluta snegla på grannens lyxbil − och hetsas inte av jämlikhetsanden − Richard Wilkinsons och Kate Picketts teori om att alla, fattiga som rika, mår bäst i ett jämlikt samhälle. Hänge dig istället åt att pricka av punkterna på statuslistans tio-i-topp. Tumregeln är att vara lycklig på rätt sätt – det enda som gills är det som smäller högt i andras ögon.
Nu är ju sånt som ger hög status inte alldeles lättuppnåeligt, precis som lycka kan det inte helt och hållet köpas för pengar. Snarare handlar det om koll, kunskap och hårt arbete för att nå upp till de strävsamma medelklassvärderingar som är höjden av den svenska lyckan. Allmänbildning är överraskande nog punkt ett, därefter bör man njuta av ett långt och stabilt äktenskap, hitta kvalitetstid med kärnfamiljen, ha universitetsexamen i bagaget och konversera på största möjliga antal språk. Mannen är förstås en jämställd hejare i hemmet och gardinerna syr man själv.
Som tur var finns genvägar för den som inte riktigt lyckas vara övermänniska i genomsnittskostym. Den framgång man saknar kan man delvis snacka sig till. Söderqvist Tralau skriver, som jag förstår utan ironi: ”Tänk en verbal iscensättning av Mama eller Family Living.” Lyckas man inte bli ambassadör, yrket flest impas av, kan man åtminstone slänga ur sig att man föredrar BBC:s nyheter framför Aktuellt, och orkar man inte plöja en massa tjocka böcker kan man höja den synbarliga bildningsnivån genom recensionerna i New York Review of Books.
Så innan jag nu sjunker ner framför tjockteven kanske det är bäst att ta en runda på Facebook och uppdatera min status: ”Firade dagens färdigskrivna text med att svänga ihop en underbar middag på ekologiska råvaror. Nu blir det ett glas bubbel med väninnorna medan mannen fixar disken! Fler som hänger med på vernissagerundan imorron? À bientôt!”
Fast helst ska förstås skenet av framgång tränga in i varje vrå av ditt harmoniska medvetande, och det gör det troligtvis också. I alla fall om man får tro Marie Söderquist Tralaus bok Status – vägen till lycka (Norstedts). Enligt undersökningar, utförda av företaget där författaren själv sitter på vd-stolen, är det som ger oss hög status precis samma saker som gör oss friska och lyckliga: för att må bra gäller det helt enkelt att vara bättre än andra och ha en avundsjuk granne.
Därför, lyder kontentan, ska man inte skämmas över att sträva efter att bli herre på täppan, tvärtom är statusjakten vad som driver världen framåt. Glöm alltså statusstress – Alain de Bottons försök att få oss att sluta snegla på grannens lyxbil − och hetsas inte av jämlikhetsanden − Richard Wilkinsons och Kate Picketts teori om att alla, fattiga som rika, mår bäst i ett jämlikt samhälle. Hänge dig istället åt att pricka av punkterna på statuslistans tio-i-topp. Tumregeln är att vara lycklig på rätt sätt – det enda som gills är det som smäller högt i andras ögon.
Nu är ju sånt som ger hög status inte alldeles lättuppnåeligt, precis som lycka kan det inte helt och hållet köpas för pengar. Snarare handlar det om koll, kunskap och hårt arbete för att nå upp till de strävsamma medelklassvärderingar som är höjden av den svenska lyckan. Allmänbildning är överraskande nog punkt ett, därefter bör man njuta av ett långt och stabilt äktenskap, hitta kvalitetstid med kärnfamiljen, ha universitetsexamen i bagaget och konversera på största möjliga antal språk. Mannen är förstås en jämställd hejare i hemmet och gardinerna syr man själv.
Som tur var finns genvägar för den som inte riktigt lyckas vara övermänniska i genomsnittskostym. Den framgång man saknar kan man delvis snacka sig till. Söderqvist Tralau skriver, som jag förstår utan ironi: ”Tänk en verbal iscensättning av Mama eller Family Living.” Lyckas man inte bli ambassadör, yrket flest impas av, kan man åtminstone slänga ur sig att man föredrar BBC:s nyheter framför Aktuellt, och orkar man inte plöja en massa tjocka böcker kan man höja den synbarliga bildningsnivån genom recensionerna i New York Review of Books.
Så innan jag nu sjunker ner framför tjockteven kanske det är bäst att ta en runda på Facebook och uppdatera min status: ”Firade dagens färdigskrivna text med att svänga ihop en underbar middag på ekologiska råvaror. Nu blir det ett glas bubbel med väninnorna medan mannen fixar disken! Fler som hänger med på vernissagerundan imorron? À bientôt!”
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar