Den tyske soldaten som bryter en guldtand ur en judes mun. Bilden är symptomatisk för de ekonomiska relationerna mellan den nazistiska rasideologins förmenta över- och undermänniskor. I "Hitlers folkstat – rån, raskrig och nationell socialism " (Daidalos) spårar den tyske historikern Götz Aly så att säga den blodiga tandens väg till statsbudgetens intäktssida, och avtäcker därigenom den motbjudande historien om folkmordets ekonomiska rationalitet.
Ledarkult och terror har ofta fått förklara naziregimens grepp om det tyska folket. Aly ger en mer krass materialistisk förklaring: regimen mutade undersåtarna med skattelättnader och en aktiv socialpolitik och skapade på så vis en ”samtyckesdiktatur som hela tiden var i stånd att vinna majoritetens stöd”. Kostnaderna vältrades över på de ockuperade och allierade länderna, och i slutändan var det inte minst judarna som fick bära den ekonomiska bördan.
För att underbygga sin tes går Aly i detalj igenom hur plundringen gick till, oftare genom fiffiga finansiella transaktioner än genom öppet röveri. Oundvikligen kommer han därvid in på ekonomiska och byråkratiska detaljer som gör boken tungrodd, men som också ger den tyngd. Det handlar om rikskreditkassesedlar, valutaskyddskommandon, ”judeböter” och kontributioner. Sammanfattningsvis bedrev tyskarna inflationsdrivande rofferi i väst, svältpolitik och slaveri i öst.
Aly lyfter på ett banbrytande sätt fram den finansiella sidan av de nazistiska förbrytelserna och lyckas på så vis konkretisera frågan om kollektiv skuld och den enskilde medborgarens ansvar. Förintelsen är vi vana att se som en resursslukande ragnarök frammanad av rasideologiskt nit. Här framstår den snarare som en cynisk lönsam affär som frigjorde kapital till krigsmakten. På motsvarande sätt ter sig tysken i gemen mer som en egennyttig välfärdsmedlöpare än som en hjärntvättad fanatiker.
Det gör inte förintelsen mindre skrämmande, snarare tvärtom. Med Alys skildring för ögonen blir det svårare att övertygas om sanningen i den fromma förhoppningen att det aldrig kan komma att hända igen.
Ledarkult och terror har ofta fått förklara naziregimens grepp om det tyska folket. Aly ger en mer krass materialistisk förklaring: regimen mutade undersåtarna med skattelättnader och en aktiv socialpolitik och skapade på så vis en ”samtyckesdiktatur som hela tiden var i stånd att vinna majoritetens stöd”. Kostnaderna vältrades över på de ockuperade och allierade länderna, och i slutändan var det inte minst judarna som fick bära den ekonomiska bördan.
För att underbygga sin tes går Aly i detalj igenom hur plundringen gick till, oftare genom fiffiga finansiella transaktioner än genom öppet röveri. Oundvikligen kommer han därvid in på ekonomiska och byråkratiska detaljer som gör boken tungrodd, men som också ger den tyngd. Det handlar om rikskreditkassesedlar, valutaskyddskommandon, ”judeböter” och kontributioner. Sammanfattningsvis bedrev tyskarna inflationsdrivande rofferi i väst, svältpolitik och slaveri i öst.
Aly lyfter på ett banbrytande sätt fram den finansiella sidan av de nazistiska förbrytelserna och lyckas på så vis konkretisera frågan om kollektiv skuld och den enskilde medborgarens ansvar. Förintelsen är vi vana att se som en resursslukande ragnarök frammanad av rasideologiskt nit. Här framstår den snarare som en cynisk lönsam affär som frigjorde kapital till krigsmakten. På motsvarande sätt ter sig tysken i gemen mer som en egennyttig välfärdsmedlöpare än som en hjärntvättad fanatiker.
Det gör inte förintelsen mindre skrämmande, snarare tvärtom. Med Alys skildring för ögonen blir det svårare att övertygas om sanningen i den fromma förhoppningen att det aldrig kan komma att hända igen.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar