Manliga ytterplagg har en särskild ställning i litteraturhistorien. Tänk bara på Gogols kappa, som en hel litterär tradition skakats fram ur. Eller Hjalmar Söderbergs kanoniserade päls, som elegant demonstrerade vad en vintermundering kan göra för en berättelses peripeti. Och vad vore alla de klassiska deckarna utan sin trenchcoat?
Ulf Eriksson försöker fånga något av denna textila laddning när han i sin nya roman Överrocken (Albert Bonniers Förlag) placerar en främmande persedel på en krok i huvudpersonens tambur. När Prospekt tar på sig den svarta rocken, som hela tiden tycks ändra karaktär, slungas han tillbaka i tiden − och på samma gång kastas romanen ut på villovägar.
Begreppet roman är egentligen ett ganska löst påhäng på Erikssons berättelse, eller snarare serie av berättelser. Visserligen återkommer samma karaktärer, men inte ens inom de enskilda historier som boken delats in i håller sig författaren till en tråd. Rockar dyker upp lite varstans medan texten slingrar sig hit och dit, ständigt slår in på nya spår och irrar iväg till ännu en utvikning, samtidigt som författaren passar på att filosofera om rum, tid, perspektiv, minne, anamorfoser och allestädesnärvaro.
Stilistiskt kan man alltid njuta av Eriksson, vars prosa snitsigt balanserar mellan det spetsfundigt intellektuella och det svindlande sköna − han hanterar också klädsamt den ironiskt absurda, lätt gogolska tonen. Däremot har jag betydligt svårare för den torra, ganska så akademiska humorn, som bland annat tar sig uttryck i romanfigurernas namn: Epicykel, Ram, Panorama, Vy, Zon, Topos.
I slutändan är det här en roman som är för smart för sitt eget bästa – i alla fall hittar inte jag annat än återvändsgränder i denna labyrint. Författaren har fickorna fulla av överraskningar, men medan han tråcklade ihop alla sina påfund glömde han fylla överrocken med en levande kropp.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ulf Eriksson försöker fånga något av denna textila laddning när han i sin nya roman Överrocken (Albert Bonniers Förlag) placerar en främmande persedel på en krok i huvudpersonens tambur. När Prospekt tar på sig den svarta rocken, som hela tiden tycks ändra karaktär, slungas han tillbaka i tiden − och på samma gång kastas romanen ut på villovägar.
Begreppet roman är egentligen ett ganska löst påhäng på Erikssons berättelse, eller snarare serie av berättelser. Visserligen återkommer samma karaktärer, men inte ens inom de enskilda historier som boken delats in i håller sig författaren till en tråd. Rockar dyker upp lite varstans medan texten slingrar sig hit och dit, ständigt slår in på nya spår och irrar iväg till ännu en utvikning, samtidigt som författaren passar på att filosofera om rum, tid, perspektiv, minne, anamorfoser och allestädesnärvaro.
Stilistiskt kan man alltid njuta av Eriksson, vars prosa snitsigt balanserar mellan det spetsfundigt intellektuella och det svindlande sköna − han hanterar också klädsamt den ironiskt absurda, lätt gogolska tonen. Däremot har jag betydligt svårare för den torra, ganska så akademiska humorn, som bland annat tar sig uttryck i romanfigurernas namn: Epicykel, Ram, Panorama, Vy, Zon, Topos.
I slutändan är det här en roman som är för smart för sitt eget bästa – i alla fall hittar inte jag annat än återvändsgränder i denna labyrint. Författaren har fickorna fulla av överraskningar, men medan han tråcklade ihop alla sina påfund glömde han fylla överrocken med en levande kropp.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar