Om den självreglerande
marknaden är det närmaste vi kommer en gudomlig försyn så är nationalekonomen
profet och konkurrens det första budordet. Ja, är inte det tidens kalkyl? Var
och en sin egen lyckas entreprenör, dömd till valfrihet, ett nyttomaximerande
enmansbolag som har att förränta sitt magra humankapital efter bästa förmåga.
Nu kan man visserligen
undra om profeterna själva alltid begriper sig på makten de gjort sig till
språkrör för. Förstår nationalekonomerna egentligen vad kapitalism är för
något? Frågan har ställts allt oftare efter finanskrisen, som enligt de flesta
experter med förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspan i spetsen inte borde
ha kunnat inträffa i den bästa av alla avreglerade världar. Det har talats om
en kris också för den ekonomiska vetenskapen. Cambridgeprofessorn Tony Lawson,
själv ekonom men av det fritänkande slaget, går längre och hävdar att den
konventionella nationalekonomin befinner sig i ”intellektuellt
upplösningstillstånd”.
Lawson är en av
skribenterna i senaste numret av Fronesis (nr. 54–55), som har temat ”Ekonomiskt
vetande”. Hans kritik går ut på att mainstream-ekonomerna snarare än att
studera den ekonomiska verkligheten rör sig fritt i en platonsk idévärld av perfekta
matematiska modeller. Frågan är om kapitalismen är ett välordnat system som
tenderar till jämvikt eller en rörig historisk process som föder kriser och
konflikter. Det senare, svarar alla de ekonomer – från marxister till
postkeynesianer – som ifrågasätter den rådande neoklassiska doktrinen och
därför kallas heterodoxa.
Till syvende och sist
handlar det enligt Lawson om hur vi anser att världen och människan är
beskaffade. Kära gamla Homo economicus gör här entré i debatten – ja, ni vet,
den där fullkomligt rationella, självtillräckliga, strikt egenintresserade
varelse som förutsätts i ekonomernas tankemodeller men som få antropologer
stött på i sina fältarbeten. Mot denna fiktion – till hälften ideal, till
hälften skräckbild – står den sociala, föränderliga, omvärldsberoende,
bristfälliga människa av kött och blod som vi alla utgör exempel på, men som
inte kan stövla in i jämviktsmodellen utan att den tjusiga ekvationen rubbas.
Sociala fakta lyder inte mekanikens lagar.
Så långt är kritiken både
radikal och optimistisk, men det finns ett möjligen ännu radikalare sätt att se
på saken som inte tycks ge lika stort utrymme för tillförsikt. Några texter i
Fronesis, särskilt en av filosofen Jason Read, uttrycker en Foucault-influerad
insikt om det moderna subjektets förvandlingar. Motsvarar modellen inte
verkligheten kan den som har makt alltid förändra verkligheten. Så kan
nyliberalismen förstås som ett försök att omprogrammera vårt medvetande tills
det är kompatibelt med den neoklassiska nationalekonomins antaganden. Efter
decennier av avreglering, lönespridning, privatisering, morötter och piskor kan
det hända att man vaknar en morgon och möter Homo economicus kyligt
kalkylerande blick i badrumsspegeln.
Vad finns då att göra?
Inse att man en gång för alla är fjättrad vid marknadens lycko- och ekorrhjul?
Kanske ta en funderare på om friheten är det som får oss att passa in i den
ekonomiska mallen eller det som får den att haverera.
Johan
Här finns en länk till en nedbantad version av min text.