måndag 30 mars 2009

Anne Brontë ut ur skuggan

Anne är den minst kända av den skrivande systerskaran Brontë och har länge fått stå i skuggan av de andras berömmelse. Hennes egen förläggare försökte till och med marknadsföra hennes andra roman "Främlingen på Wildfell Hall" som ett tidigt verk av författaren till "Jane Eyre"...
Med en avfärdande ton konstaterar mitt litteraturlexikon att Anne Brontë tack vare sin uppväxtmiljö lyckades skriva läsbara böcker, trots att hon egentligen saknade talang. Men att en 28-åring skulle kunna skriva en roman som "Främlingen på Wildfell Hall" utan att ha någon form av talang - ja, det framstår som en aning märkligt. I sin tid ansågs skildringen av en alkoholist som tyranniserar sin hustru så "grov och motbjudande" att en tidning ansåg sig förpliktigad att varna den kvinnliga publiken för att läsa den - kritikern som fått boken i sin hand lämnade rentav tillbaka den eftersom den "inte lämpade sig för att bli recenserad".
Nu har också Annes första roman, "Agnes Grey" kommit ut på svenska. En betydligt timidare, men fängslande, historia som bygger på författarens erfarenheter som guvernant: "Jag började på denna bok med avsikten att ingenting dölja, för att vem som ville skulle kunna läsa om en medmänniskas innersta..."
Här finns min recension.

Ann

söndag 29 mars 2009

På gyllene skyar ånyo Du kommer, o Vår!

Vårtecken 1

Vårsolen strålar in genom fönstret. Det är helg, och äntligen verkar det som att vintern har släppt sitt grepp. Jag sitter framför datorskärmen, ägnar oförsvarligt lång tid åt att skriva oförsvarligt få meningar om finlandssvensk poesi. Vid det här laget flanerar alla andra människor omkring och nosar på vårblommorna; jag sitter inomhus framför en datorskärm. Det närmaste jag kommit naturen sedan jag började jobba i Helsingborg är - förutom ett kort mellanspel i ett snöigt Umeå - utsikten genom tågfönstret.
Fast när jag sedan väl kommer ut upptäcker jag att alla andra inte alls promenerar omkring bland blåsipporna. De sitter i plåtburkar och bildar bilköer som totalt omringar våra kvarter. För att köra ner i ett underjordiskt garage och ägna den soliga helgen åt shopping i ett instängt köpcenter. Det är nästan, nästan så jag börjar sakna den stillsamma slum Värnhem var innan Entrén slog upp sina snurrdörrar.
Jag får min dos solsken.
Och sedan går jag själv på Entré.
Ann
Vårtecken 2

En Dylanaficionado gläds

Bob Dylan med band bjöd på - nåja, biljetten var nu inte gratis; och konserter är ju musikbranschens nya mjölkko - en inspirerad lördagskväll på Malmö Arena. Från sin position bakom keyborden, som han numera trakterar hellre än gitarren (munspelet hänger med, och hanteras känsligt och påhittigt), plockade han fram flera oväntade kort. Som gammal Dylan-aficionado gläds man ju mer åt oväntade låtval än åt att ännu en gång (fast det var sex år sen jag sist såg honom) höra "Like A Rolling Stone". Cloun var när country-noir klassikern "Ballad of Hollis Brown" dammades av och kläddes i en mörk modern kostym. Ett slags pendang till 00-talsfavoriten "High Water (For Charley Patton)", som också den övertygade starkt. Lika överraskande och roligt var att det gamla protestnumret "The Lonesome Death of Hattie Carroll" togs fram och stöptes om i en ny melodi. Och att kvällen avslutades med en närmast glättig upptempoversion av "Blowin´In the Wind". Håller Dylan ångan uppe på det här viset kan hans evighetsturné dra åtskilliga varv till runt jorden.

Johan

Böcker i beslag

Det finns en fantastisk fördel med att jobba på redaktion och vara den som ansvarar för litteraturen. Man kan norpa åt sig nästan precis vilka böcker man vill, time's the only limit. Vilket innebär att jag kunnat beta av en del av listan med vårböcker jag gjorde upp för ett tag sedan. Ja, jag ska väl inte tjata mer om Else Lasker-Schüler. Och "Swede", se nedan.
En debutant jag var nyfiken på var Henrik B. Nilsson med romanen "Den falske vännen", något för en debut så ovanligt som en omfångsrik roman med avancerad, lite Umberto Eco-aktig intrig om ett bokmanus som väcker Vatikanens onda blickar, utspelande sig i 1910-talets Wien. Och den visade sig också vara en ovanligt gedigen debut. Här finns min recension.
Ann

lördag 28 mars 2009

Genombrott i vilda västern

Visst är en spökaktig vilda västern med tre skamfilade furier till systrar i huvudrollen något som länge har saknats i den svenska litteraturen?
Nu finns den här, i skepnad av Pauline Wolffs nya roman "Swede".
Jag har kampanjat som sjutton för Wolffs förra roman "Vi är luftens drottning" (som jag skrivit om här), en fantastisk historia om ett cirkussällskap på ett piratskepp. Nu tror jag inte att jag behöver kampanja mer, även om de positiva recensionerna blandats med några ljummare känns det som om författaren står inför ett slags genombrott.
I alla fall blev mina höga förväntningar - sådana som lätt ger upphov till slokörade besvikelser - infriade.
Här kan man läsa min recension.

Ann

fredag 27 mars 2009

I vinnarhålet?

Kombinationen av tungt vägande politiskt och existentiellt innehåll och lyckad experimentell form gör Andrzej Tichýs "Fält" till en roman som verkligen skulle förtjäna Nordiska rådets litteraturpris. Ändå vore det nog oklokt att satsa sina slantar på att den (eller det andra svenska bidraget, Johan Jönssons "Efter arbetsschema") kommer att vinna. Vad som ligger dem i fatet är att Sverige fått priset två av de senaste tre åren. Ser man statistiskt på saken (vilket man visserligen ska akta sig för att göra alltför mycket i sådana sammanhang) är det istället Norge och Finland som befinner sig i vinnarhålet. Finland har dessutom satsat på en helgardering, genom att nominera såväl en gedigen roman av traditionellt snitt, Robert Åsbackas "Orgelbyggaren", som en samtidsblinkande splatterroman, Jari Järveläs "Romeo och Julia". Läs min dubbelrecension av de finska kandidaterna här.
Johan

Ljudlig leklåda

En vanlig regnig torsdagskväll i Malmö. Och plötsligt tycker man sig vara förflyttad till 60-talet, till den där mytiska tiden då poesin verkar ha varit en leklåda för hämningslösa experimentörer. I framträdande efter framträdande på litteraturklubben Stanza tänjs lyrikens gränser och tassar man ut på ljudkonstens marker.
Rena rama chocken är isländske Eirikur Örn Nor∂dahl när han rusar fram genom sina dikter med ljudpoetiska knalleffekter. Cia Rinne låter språken, hon talar sisådär ett tiotal, flyta samman med briljant elegans. Roligare i teorin än i den tålamodsprövande praktiken är det möjligtvis när Pär Törn dirigerar 3 Advokater i en elektropoetisk performance, där en brottsbalksparagraf tolkas i sinuskurvor.
Har delar av publiken nickat till vaknar den omedelbart när konkretismens stilfulle grand old man Bengt Emil Johnson tillsammans med sin hustru, mezzosopranen Kerstin Ståhl i en dialog/duett utifrån hans senaste diktsamling "Tal till mig själv". Marskvällsmörkret känns genast lite ljusare.

Ann

måndag 23 mars 2009

Sprakande, svidande, svärtat

Varannan vecka står jag för boktipseriet i HD:s helgbilaga. Eftersom det blev ett så fint tema den här gången - tre vackra böcker med kvinnliga poeter från början av förra seklet - så kan jag inte låta bli att publicera helgens tips också här. Håll till godo:
Sprakande dikter
DIKTER & PORTRÄTT
Else Lasker-Schüler
Översättning Peter Handberg
Ersatz
Den tyska expressionismens egensinniga drottning Else Lasker-Schüler (1869-1945) levde som en luffare men skrev poesi som sprakade av färgstarka bilder och flammande lidelser – Edith Södergran hette en av hennes lärjungar. I den första urvalsvolymen på svenska kan man ta del av hennes överdådiga, stormande sinnliga dikter, fyllda av himmelsblå längtan, brinnande blod och irrande hjärtan: "Men du kom aldrig med aftonen – / ...Jag stod där i gyllene skor."



Svidande dikter
DIKTER
Anna Achmatova
Översättning Barbara Lönnqvist
Lind & Co
Från en elegisk kärleksdiktare förvandlades Anna Achmatova (1889-1966) av den sovjetiska terrorn till tidsvittne och begråterska, en uttolkare av ett folks sorg och hela det blodiga nittonhundratalets smärta. I detta smakfulla urval i en vacker liten utgåva hittar man några av de tidiga stämningsrika dikterna men framförallt hennes senare bittert svidande poesi som ger röst åt terrorns alla tystade offer: ”Inför denna sorg sänker sig bergen / och den stora floden stannar upp"



Svärtade dikter
GNISTOR I ASKAN
Marie Under
Översättning Enel Melberg
ellerströms

I Estland är Marie Under (1883-1980) en nationell ikon, i Sverige, där hon levde i landsflykt i över 35 år, är hon så gott som okänd. Urvalet i "Gnistor i askan" spänner över fem decennier, från skirt sensuella sonetter och uråldrigt klingande folkballader, över Första världskrigets svärtade expressionism till det avklarnade mörkret i de sena exildikterna: "Svart vind, svart vind. En isängels angrepp./Dess skugga brinner på min skuldra."

Ann

fredag 20 mars 2009

Bildligt talat

Ett alster ur Johans skissblock? Knappast. Konstnären är Pierre-Paul Prud'hon.


Torsdagskvällen är numera vikt åt krokiteckning i Kirseberg. En ofta frustrerande syssla för ett förnuft mer vant vid bokstavliga än vid bildliga problemställningar. Nu står modellen under alla omständigheter där, i en knepig treminutersställning, och kräver prompt om inte ett konstverk så i alla fall att relationerna mellan höfterna, axlarna och knäna ska återges på ett någorlunda rimligt vis.
I en text kan meningar alltid omstuvas, strykas och läggas till; ett illa valt ord kan bytas ut, och om rytmen inte flyter kan det avhjälpas med en ändrad ordföljd. Inte så i krokiteckningens värld. När man dragit ett streck får man sedan dras med det, i alla fall tills man bläddrat fram en ny sida i skissblocket.

Johan

torsdag 19 mars 2009

Sortie Malmö

Entré Malmö?

Malmös nya framsida på den forna baksidan är inte en vidare välkomnande sådan. Kommer man från landsortshållet via motorvägen (och jag antar att det är det som är meningen) tornar Sortie... förlåt Entré Malmö upp som en grå mur av glas och betong, från cityhållet gömmer sig fasaden bakom det gamla Hemköpshuset, vars uppfräschning är rätt marginell. Och kommer man från mitt håll slussas man in via en skyltfönsterlös korridor. Ja, det är nästan så att jag tänker på Judiska museet i Berlin med dess medvetet ogästvänliga utformning.
Dan Hallemar skriver i Sydsvenskan: "Det ligger där som om det inte fanns någon gårdag, som ett löfte om minnesförlust."
Inuti känns det snarare som om det inte fanns någon morgondag. På öppningsdagen - eller snarare kvällen, när jag anländer - kokar hela Värnhem av människor. Man får närmast tränga sig in i köpcentret. I butikerna sliter folk i kläderna som om shoppingkomplexet bara fanns där idag och hux flux gick upp i rök i morgon. Som om finanskrisen bara var en förvirrad dröm. Det blänker och glänser på det kyligt kliniska sätt som ska utstråla 00-talsmodernitet.
Men visst känns det lite kittlande att plötsligt vara granne med ett gigantiskt köpcenter med bio och allt.... Aldrig mer kommer jag att behöva lämna Värnhem (förutom förstås för att tjäna pengar till min dagliga shopping).

Ann

onsdag 18 mars 2009

Hjärtekörsbär var mina läppar båda

Ack, jag irrar som dödssynd
Över vilda hedar och avgrunder,
Över gråtande blommor i höstlig vind,
Som av brännässlor blir svedda på kind.

Hjärtekörsbär var mina läppar båda
Bleka, plågade låter de tystnad råda.
Jag sökte honom gryning och kväll,
Och drack mitt blod, all ljuvhet säll.

Skuggan som glöder på min kind,
Likt en sorgros slog den ut
Ur min själs längtande melodi.

Else Lasker-Schüler, ur "Dikter & porträtt" (översättning Peter Handberg)

En länk är väl en anledning så god som någon att publicera en dikt? Här finns mer att läsa om Else Lasker-Schüler.

tisdag 17 mars 2009

Den excentriske tänkaren och maskinhjärnan

Galapagossköldpadda; illustration: R. T. Pritchett

Ofta får man intrycket att utrymmet för originalitet och excentricitet minskat drastiskt i vår så kompetenta och ängsligt konformistiska tid. Ta som exempel från en svunnen era den store geologen Charles Lyell. När han försjönk i tankar kunde han "inta de mest egendomliga ställningar, ofta med huvudet lutat mot en stolsits medan han stod upp". Den som berättar är Charles Darwin i sin "Självbiografi." Överlag är detta verk en roande men också ganska tillknäppt och behärskad historia.
Ibland öppnar dock naturforskaren på förlåten och ger små inblickar i sitt själsliv, t.ex. när han beklagar sig över att han med åren förlorat sinnet för poesi och musik: "Min hjärna tycks ha blivit ett slags maskin som utvinner allmänna lagar ur stora mängder fakta, men varför detta skulle medföra en förtvining av just den del av hjärnan som styr de högre smakriktningarna kan jag inte fatta".
Karaktäristiskt för den anspråkslöse Darwin är tillägget: "En människa med en mer högtstående eller mer välordnad hjärna än min skulle förmodligen inte ha lidit någon sådan förlust".
Läs min recension här.

Johan

måndag 16 mars 2009

Camus komplexa verklighet

När man läser Albert Camus "Brev till en tysk vän" får man hålla i minnet att det är fråga om ett slags uppbyggelselitteratur för motståndsmän, publicerad underjordiskt under den tyska ockupationen. Det är alltså knappast läge för krassa realpolitiska sanningar. Ändå har jag svårt för brevens idealistiska tendens. Samtidigt med slaget om Stalingrad skriver Camus som om kriget avgjordes av den intellektuella kampen mellan fransk civilisation och nazityskt barbari.
Bra mycket intressantare, men lika präglad av världsläget vid dess tillkomst, är Camus föreläsning "Konstnären och hans tid", som han höll i Uppsala i samband med att han fick Nobelpriset 1957 (och som ingår i samma volym). Camus försöker här nå fram till en tredje ståndpunkt mellan vad han upplever som den borgerliga kulturens estetiska självtillräcklighet (konst för konstens egen skull) och socialrealismens propagandafloskler; två positioner som var och en på sitt sätt förnekar verkligheten.
Den goda konsten däremot - och här höjer sig Camus över det tidsbundna - har med nödvändighet ett komplext förhållande till verkligheten, som den samtidigt måste underkasta sig och revoltera mot, och den får inte stå i tjänst hos något annat än den konkreta människans lidande och frihet.
Om "krämarsamhällets" konstnär ger Camus följande kärva karakteristik, som också idag kanske kan begrundas av en och annan student på Konstfack: "Samtidigt strävar de efter att bli både hyllade och utbuade. Hyllningar och utbuanden blir det förstås bara av en slump i dagens trötta och likgiltiga samhälle".

Johan

söndag 15 mars 2009

Feels like freedom


Det är nånting med cyklar och våren. Känslan av snö som nästan smält bort, blött gräs som tittar fram, asfalt som håller på att torka. Och äntligen cykeln som pappa bär upp ur källaren. Så vinglar man runt kvarteret, bara för att känna hur det känns att cykla, och drar in den milda luften som säger att nu är det slut på vintern.
Nu har jag länge varit en åretruntcyklare, och i Skåne är ju våren knappast förknippad med små bäckar av smältsnö som rinner längs gatan. Men jag drabbas ändå av en särskild känsla när jag efter tre månaders cykeluppehåll och stadsbussåkande hit och dit - visst, jag är stadsbusshatare, men ett pendelkort är till för att utnyttjas - släpar min cykel till reparatören. Någon gång innan jul gick abuslåset i baklås: jag har sprutat in olja, pillat med alla möjliga verktyg, brukat ett visst våld - fåfängt. Funderat på vilken sorts såg man ska använda.
Reparatören sprutar in lite medel i låset, vrider om nyckeln några gånger, torkar med en trasa.
- 10 kronor tack.
För bara några dagar sedan var det snöstorm. Fortfarande är gatorna lite våta. Jag sätter mig på cykeln och det känns främmande på ett mycket välbekant sätt. Vinglar runt kvarteret, bara för att känna hur det känns. Och det känns precis som vår.

Ann

lördag 14 mars 2009

Else Lasker-Schülers berusande bilder

Hon klädde sig i manskostym och klippte håret i page decennier innan det bobbade hårets genombrott. Hon hängde på Berlins bohemcaféer, sov på parkbänkar och biografer, oftast hemlös, ständigt pank. Hon uppträdde i orientalisk sidendräkt och kallade sig Prins Jussuf. Och så skrev hon helt vidunderliga dikter.
Att expressionismens drottning Else Lasker-Schüler (1869-1945) så länge varit så pass okänd i Sverige är ett mysterium. Bara några få dikter har funnits översatta i antologier. Själv har jag gjort försök att läsa de tyska originalen - att jag snart gav upp har ingenting med Lasker-Schülers dikter att göra, enbart med mina taffliga tyskakunskaper.
Nu finns till slut boken jag verkligen längtat efter: "Dikter & porträtt", där Peter Handberg gör fina tolkningar av Lasker-Schülers blodfyllda poesi. Den som kan sin Edith Södergran kommer att känna igen en hel del av de berusande bilderna, de stormande lidelserna, alla stjärnor, hjärtan, rosor - så var Södergran också en av hennes beundrare.



Hans blod

Allra helst plockade han min lycka
En sista ros i maj
Och kastade den i rännstenen.
Hans blod plågar honom

Allra helst lockade han min själ
En darrande solstråle
In i sina dystra nattliga kval.

Allra helst tog han mitt lekfulla hjärta
En yster fläkt av vår
Och hängde upp det i en törnbuske
...Hans blod plågar honom.

Ann

fredag 13 mars 2009

Den helige anden i cyberrymden

Läser att Benedictus XVI skyller debaclet med den förintelseförnekande biskopen som togs till nåder igen på bristande datorvana. Det gamla bandet mellan kyrkan och fascismen kommer på nytt upp till ytan, men den Helige Faderns underlåtenhetssynd tycks främst bestå i att han inte surfar tillräckligt mycket på Internet. Ska man alltså dra slutsatsen att dogmen om påvens ofelbarhet inte sträcker sig till cyberrymden?
Johan

söndag 8 mars 2009

Slakthus Köpenhamn

Poesiuppläsning, baren Jolene, Köpenhamn. Gamla möbler och guldinramade speglar samsas med ruffigt kaklad industrikänsla. Kødbyen, de gamla slakthuskvarteren som håller på att tas över av gallerier, barer och hippa klubbar, är för närvarande det hetaste heta. En tidig lördagkväll gapar skyltfönstren tomma och de stora asfaltsytorna ligger öde.
Runtomkring området är ett annat slags kött till salu.
Jag drabbas lätt av landsortsstora ögon i Köpenhamn, särskilt på kvällstid. Ibland känns byen verkligen storstadsshård. En hårdsminkad kvinna med röda lackstövlar och nätstrumpor med tennisbollsstora hål står och spanar efter bilar som kanske stannar. En kondom slängd på trottoaren. En uteliggare sover på golvet vid ingången till møntvasken.
Tidigare på dagen går jag på Danmarks farligaste gata, Blågårdsgade. Här var skottlossning för bara någon vecka sedan, hålen lär synas i en husvägg. Håller ett hårt grepp om min handväska. Men mopedgäng som rycker väskor ur cykelkorgar är tydligen ett helt okänt fenomen, får jag veta: "Här händer aldrig något sådant."
Ann
Ps. Här är min rapport från dagen.

lördag 7 mars 2009

En påse blandad americana

Liksom förra årets debut, "The Good Life", är Justin Townes Earles uppföljare "Midnight at the Movies" en påse blandad americana. Här finns folk, blues, honkytonk, altcountry, ja t.o.m. ett par stompiga tjugotalspastischer, och så ett par riktigt snygga countryballader. En artist som ännu söker efter sitt uttryck? Ja, man skulle lätt kunna tro det, om inte allt hade genomsyrats av ett sådant engagemang och en sådan pondus. Snarare än en obeslutsam artist är Justin Townes en cirkushäst som har mer än ett trick på repertoaren, och jag skulle gissa att hans kärlek till musiktraditionen är större än hans sinne för marknadsstrategier.

Johan

fredag 6 mars 2009

Babianen i oss alla

David the Younger Teniers (1610-1690): A Festival Of Monkeys

Vantrivsel i kulturen? Allt känns genast lite värre när man läser danska Naja Marie Aidts novellsamling "Babian", belönad med Nordiska rådets litteraturpris i fjol. Här är hinnan av civilisation tunn och vardagen visar sig i sin värsta gestalt: individerna går omkring som tickande bomber av frustrationer, små irritationsmoment växer till groteska katatrofer. Och kärnfamiljlivet är precis så mardrömslikt som det kan bli när fem personer under tidspress sitter instängda i en liten bil. Här finns min recension.
Och till helgen blir det mer danskt för min del: imorgon lördag är jag utsänd reporter på nordiskt litteraturseminarium i Köpenhamn.
Ann

Happeningen i Baltiska hallen

Den som tror att idrott är något annat än en fortsättning på politiken, bara med andra medel, får sig en tankeställare av helgens Davis Cup-match mellan Sverige och Israel i Malmö. Borde matchen ha stoppats? Tja, alldeles bortsett från säkerhetsläget (och delar av vänsterns behov av nostalgikickar) tycker jag att spel utan publik inte är en så dum idé. Över 1300 människor dödades av den israeliska krigsmakten i Gaza, och som en konsekvens står läktarna nu tomma. En tyst match i stället för en tyst minut. Elitidrotten berövad sin aura av meningsfullhet. Den chauvinistiska massuggestionen bruten. - Fast när jag slår på teven för att beskåda happeningen är det långt ifrån så tomt och stilla på läktarna som man kunde ha önskat. DC-matchen i Baltiska hallen tillhör uppenbarligen de konceptkonstverk som är bättre i teorin än i praktiken.


Johan

torsdag 5 mars 2009

Fint fågelkvitter



7 i topp sånger om fåglar:


Pretty Bird - Jenny Lewis (Acid Tongue)

Maybe Sparrow - Neko Case (Fox Confessor Brings The Flood)

Nightinggale - Amy LaVere (This World Is Not My Home)

Little Sparrow - Dolly Parton (Little Sparrow)

Bird of Freedom - Tift Merritt (Bramble Rose)

Turtle Dove - Grey De Lisle (The Graceful Ghost)

(Är det bara kvinnor som sjunger om fåglar? Nej, inte bara...)

Little Birds - Levon Helm (Dirt Farmer)



tisdag 3 mars 2009

Frihetskål och anarkistbomber

Terrorattacker sätter skräck i befolkningen. På andra sidan havet är ett meningslöst krig som nödvändiggjorts av ett väloljat propagandamaskineri på upphällningen. Extraordinär lagstiftning rättfärdigas av de extraordinära tiderna. Patriotism ställs mot sociala krav. Terrorhotet blir en anledning till att sätta åt tumskruvarna mot oönskade invandrargrupper. - Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" är en lika storslagen som politiskt svartsynt fresk av USA 1918/19, med fokus på den stora polisstrejken i Boston. Här är främlingarna östeuropéer och italienare, inte araber, terroristerna kallas för anarkister och bolsjeviker, inte för islamister, och den matvara som förses med ett nytt namn med prefixet "freedom" är inte french fries utan sauerkraut. Annars påminner åtskilligt om en viss välbekant skymningsepok, som förhoppningsvis nu har nått vägs ände.

Johan

söndag 1 mars 2009

David Goldblatts värld utan nåd (söndag på konsthallen 2)

David Goldblatt på Malmö Konsthall

Plåtskjul och taggtrådsinhägnade zoner. Halvfärdiga hus i avstannade kommunala byggprojekt. En övergiven farm och en soptipp som glänser av asbest. David Goldblatts angelägna foton, som nu visas på Malmö konsthall, ger trots den estetiska synvinkeln ingen glättad bild av dagens Sydafrika. På en skylt i ett trist stadslandskap tilltalas älskaren: "I want to take our relationship to the next level. Let´s get tested for hiv". På en annan varnas kriminella av ett privat vaktbolag för att de kommer att mötas av "professional armed reaction". Nåden är här lika frånvarande som någonsin i en roman av Coetzee.
Johan

Sune Jonssons svunna värld (söndag på konsthallen 1)

Sune Jonsson på Malmö Konsthall

Sune Jonssons Västerbotten - en provins mer fjärran i tid än i rum. Mitt i periferin. En förlorad värld fortfarande vid liv. Lokalredaktören Mauritz Forsberg sitter med skrivmaskinen på köksbordet. Vaxduk på bordet, en svartvit katt på det rutiga golvet. På ett annat foto poserar Johan Engman prydligt med sin monografi över Dürer, skriven på esperanto. Jo, nog står det klart att det är Torgny Lindgren-land vi befinner oss i.
Mitt land? Det är en livsform på utdöende den nyss bortgångne Sune Jonsson dokumenterar i sina 50- och 60-talsverk, men fortfarande när jag var liten fanns några glesbygdsrester av den kvar. En gammal man med hängslen och käpp står framför ett landskap med hässjor. En gång har jag faktiskt varit med och hässjat. Jag tycker mig kunna känna lukten.
Sune Jonssons bilder är i högsta grad litterära, trots sin stillsamhet sjuder de av berättelser. Men även om människorna tycks vara desamma som befolkar Torgny Lindgrens romanuniversum finns ingenting av dennes spjuveraktiga ironi, snarare är det då Sara Lidmans kärvhet man känner igen.
En fårad banvakt i Brattsbacka lägger örat mot rälsen. Hans min är sammanbitet koncentrerad, varje åder i hans panna avtecknar sig knivskarpt. Bakom honom tornar kollegornas suddiga gestalter upp sig, stående i mer eller mindre spänd väntan. En hel roman ryms i det svartvita fotot.
Ann