Sune Jonsson på Malmö KonsthallSune Jonssons Västerbotten - en provins mer fjärran i tid än i rum. Mitt i periferin. En förlorad värld fortfarande vid liv. Lokalredaktören Mauritz Forsberg sitter med skrivmaskinen på köksbordet. Vaxduk på bordet, en svartvit katt på det rutiga golvet. På ett annat foto poserar Johan Engman prydligt med sin monografi över Dürer, skriven på esperanto. Jo, nog står det klart att det är Torgny Lindgren-land vi befinner oss i.
Mitt land? Det är en livsform på utdöende den nyss bortgångne Sune Jonsson dokumenterar i sina 50- och 60-talsverk, men fortfarande när jag var liten fanns några glesbygdsrester av den kvar. En gammal man med hängslen och käpp står framför ett landskap med hässjor. En gång har jag faktiskt varit med och hässjat. Jag tycker mig kunna känna lukten.
Sune Jonssons bilder är i högsta grad litterära, trots sin stillsamhet sjuder de av berättelser. Men även om människorna tycks vara desamma som befolkar Torgny Lindgrens romanuniversum finns ingenting av dennes spjuveraktiga ironi, snarare är det då Sara Lidmans kärvhet man känner igen.
En fårad banvakt i Brattsbacka lägger örat mot rälsen. Hans min är sammanbitet koncentrerad, varje åder i hans panna avtecknar sig knivskarpt. Bakom honom tornar kollegornas suddiga gestalter upp sig, stående i mer eller mindre spänd väntan. En hel roman ryms i det svartvita fotot.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar