Adieu alcogel!

Vaccination anno 1796

Att vaccinera sig eller inte - det är frågan. Hysterin är på väg tillbaka, efter att svininfluensan ett tag höll på att förvandlats till ett (grymt) skämt - nu börjar det bli allvar, en kapplöpning mellan smittan och löpande band-sprutorna. Löpsedlarna vet att piska upp panik - både för influensan och för vaccinet, som dessutom har tagit slut.
Själv är jag redan vaccinerad, frisk och trygg. Att vaccinera sig kändes en smula högtidligt, lite som att rösta. Först en funktionär som tittar på ens papper, sedan en kö till ett av de många båsen, fördragna med vita draperier. Fast där bakom väntar ingen röstlåda, utan ens medborgerliga plikt i form av en stor spruta. En viss science fiction-känsla…
När armen väl slutat värka några dagar senare känns det fantastisk bra att vara vaccinerad. Ingen orsak att vara orolig, jag blir inte sjuk, åh, jag slipper snörvel och feberfrossa, om det nu inte skulle bli värre än så. Jag kan gå förbi löpsedlarna utan minsta ryckning i nerverna, jag kan högaktningsfullt strunta i att dränka händerna i sprit. Ja, jag känner mig snudd på odödlig.
Fast vad sjutton nyser jag för? När hela landet rustar för epidemi kan man väl inte gå och dra på sig en vanlig jäkla förkylning?

Ann

Fråga mig inte hur jag mår

Edvard Munch, Det syge barn (detalj) 1886

Det står förpackningar med handdesinfektion utplacerade på alla toaletter - ett oroväckande tecken. Jag har just erfarit avigsidan av att jobba på ett stort kontor. Förkylning och maginfluensa. Samtidigt.

Ann

I en sal på lasarettet (bygger på en sann historia...)

Jag har svårt att begripa mig på hypokondriker. Att springa till läkaren av fri vilja, när man inte absolut behöver... Något tråkigare att förslösa sin tid på finns knappast än dessa kala korridorer, lysrörsupplysta väntsalar, mörklagda undersökningrum, provtagningar, britsar kläda med hårt papper. Tristess i sin renaste form. Då har jag mer förståelse för de som går omkring och gruvar sig för att beställa tid, skjuter upp och skjuter upp...

Men ändå. Ibland kan den där upplevelsen av att bli ompysslad som man bara blir när man ligger i en sjukhussäng - särskilt när man inte är speciellt sjuk - få en att känna sig som en klappad katt i knät, förnöjt spinnande.

Man ger sig iväg en dystert dimmig förmiddag, känner sig lite trött, inte värre än vanligt, smått hängig kanske, som vilken dag som helst i gråmulen vintertid. Kommer till sjukhuset, som vanligt, reception, korridor, ett dagrum där uttråkade patienter hasar omkring. Sitter ned, minuterna tickar, alltid denna väntan. Så dyker sjuksköterskan upp, sjuksköterskan med stort S, inkarnationen av den omhändertagande ängeln, en sådan som brukar kallas en riktig Florence Nightingale, fast Florence Nightingale väl inte själv var sådan. Och det dröjer inte länge förrän man spinner för fullt.

"Klarar du av att sitta upp under behandlingen, alla sängar är tyvärr upptagna, men du borde ju ligga ned med ditt låga blodtryck."

"Jag kan fälla ner ryggen, så blir det nästan som om du ligger, vi vill ju inte att du ska svimma." (Jag har varit nära att svimma en gång i mitt liv, men bara nära.)

"Åh, nu finns det en säng ledig, visst vill du ha den, det vore ju bra med tanke på ditt blodtryck."

"Först ska vi ta pulsen... oj vilka smala fingrar du har."

"Och så tempen.. Oj den visar på 37,5, känner du dig febrig? Helt säkert?"

Och jag känner förstås efter allt vad jag kan: är jag inte lite varm ändå, lite matt kanske, till och med riktigt färdig, var jag inte rentav ovanligt trött igår också, jo så måste det vara, jag är nog sjuk, jag har ju 37,5...

"Och så får vi ju ta blodtrycket. Fast den här manschetten är väl alldeles för stor för dina tunna armar..."

Jag ligger ned och tar hänsyn till mitt låga blodtryck och känner mig lagom febrigt dåsig. Och aldrig har jag väl känt mig så mycket som en blek, svag och blodfattig 1800-talsdam, beordrad vilokur på mjuka bolster. Jag ser framför mig en säng med mahognypelare och tunga draperier, ett spetsöversållat nattlinne av det där slaget som mest liknar en aftonklänning, kanske en liten silverklocka på sängbordet...

"Ska jag dra för sammetsgardinerna så att dina stackars trötta ögon slipper plågas av det skarpa ljuset?"

"O ja, var så snäll. Och en kudde till tack. Och en kopp te, när du ändå är på väg. Med mjölk."

Efter behandlingen stiger jag upp, går ut i duggregnet, känner mig ganska pigg, promenerar hem, genom halva stan.

Ann

Michael Ancher: Den sjuka flickan, 1882.

Enögt, skumögt

För att få en tilldragande dunkel blick droppade forna tiders fåfänga skönheter i sina ögon saften från den giftiga växten belladonna - "vacker kvinna". Giftet förlamar iris, vidgar pupillen och ger därmed stora svarta outrannsakliga ögon. Och ytterst grumlig syn, kan tilläggas.

Helt ofrivilligt har jag själv nu testat effekten. I ett allmänt tillstånd av förvirring råkade jag droppa pupillvidgande droppar, menade för mitt inflammerade högra öga, också i mitt friska vänstra, och satt plötsligt med två uppspärrade pupiller och en total dimsyn. Ingenting att rekommendera för någon med läsning som yrke...

Men ur skönhetssynpunkt då? Nja. Mest ger det ett stelt, glasartat, drogstirrigt intryck. Möjligtvis lite porslinsdockedumt. Eventuellt något frånvarande som, i en generös tolkning, kan uppfattas som gåtfullt. Vilket kan leda till nedslående slutsatser om vad som ansetts vara kvinnlig fägring...

Mina återkommande erfarenheter av att gå omkring i en till hälften suddig värld, av ett öga som svider och inte tål solljus, kanske var det en anledning till att jag tyckte så mycket om Asli Erdogans roman "Den mirakulöse mandarinen". (Boken, ytterligare en av mina fjolårsfavoriter, ges dessutom ut av det lilla förlaget Rámus som huserar här i kvarteren... En länk till min recension finns här.)

I romanen driver en enögd kvinna omkring på ödsliga gator om nätterna, skyr den obarmhärtiga solen som plågar hennes svidande blick. (Nå, man kan identifiera sig med romanfigurer på olika sätt...) Men Erdogan har också ett helt underbart vemodsladdat språk: "Så fort natten tagit på sin uniform och ställt sig som en fångvakt utanför mitt fönster rusar jag ut på stan. De sista timmarna på dagen gör jag ingenting. Jag förlorar helt min förmåga att leva, att uppleva någonting överhuvudtaget; jag väntar bara på att dagen ska klinga ut för att få dö med den och innan natten tar vid förvandlas till en vålnad. Det finns inget annat sätt för mig att uthärda detta tunga mörker som luktar begravningsplats. Jag är nattens svarta fantom. En som förlorat möjligheten att se. En som bara har ett öga."

Ann