I en sal på lasarettet (bygger på en sann historia...)

Jag har svårt att begripa mig på hypokondriker. Att springa till läkaren av fri vilja, när man inte absolut behöver... Något tråkigare att förslösa sin tid på finns knappast än dessa kala korridorer, lysrörsupplysta väntsalar, mörklagda undersökningrum, provtagningar, britsar kläda med hårt papper. Tristess i sin renaste form. Då har jag mer förståelse för de som går omkring och gruvar sig för att beställa tid, skjuter upp och skjuter upp...

Men ändå. Ibland kan den där upplevelsen av att bli ompysslad som man bara blir när man ligger i en sjukhussäng - särskilt när man inte är speciellt sjuk - få en att känna sig som en klappad katt i knät, förnöjt spinnande.

Man ger sig iväg en dystert dimmig förmiddag, känner sig lite trött, inte värre än vanligt, smått hängig kanske, som vilken dag som helst i gråmulen vintertid. Kommer till sjukhuset, som vanligt, reception, korridor, ett dagrum där uttråkade patienter hasar omkring. Sitter ned, minuterna tickar, alltid denna väntan. Så dyker sjuksköterskan upp, sjuksköterskan med stort S, inkarnationen av den omhändertagande ängeln, en sådan som brukar kallas en riktig Florence Nightingale, fast Florence Nightingale väl inte själv var sådan. Och det dröjer inte länge förrän man spinner för fullt.

"Klarar du av att sitta upp under behandlingen, alla sängar är tyvärr upptagna, men du borde ju ligga ned med ditt låga blodtryck."

"Jag kan fälla ner ryggen, så blir det nästan som om du ligger, vi vill ju inte att du ska svimma." (Jag har varit nära att svimma en gång i mitt liv, men bara nära.)

"Åh, nu finns det en säng ledig, visst vill du ha den, det vore ju bra med tanke på ditt blodtryck."

"Först ska vi ta pulsen... oj vilka smala fingrar du har."

"Och så tempen.. Oj den visar på 37,5, känner du dig febrig? Helt säkert?"

Och jag känner förstås efter allt vad jag kan: är jag inte lite varm ändå, lite matt kanske, till och med riktigt färdig, var jag inte rentav ovanligt trött igår också, jo så måste det vara, jag är nog sjuk, jag har ju 37,5...

"Och så får vi ju ta blodtrycket. Fast den här manschetten är väl alldeles för stor för dina tunna armar..."

Jag ligger ned och tar hänsyn till mitt låga blodtryck och känner mig lagom febrigt dåsig. Och aldrig har jag väl känt mig så mycket som en blek, svag och blodfattig 1800-talsdam, beordrad vilokur på mjuka bolster. Jag ser framför mig en säng med mahognypelare och tunga draperier, ett spetsöversållat nattlinne av det där slaget som mest liknar en aftonklänning, kanske en liten silverklocka på sängbordet...

"Ska jag dra för sammetsgardinerna så att dina stackars trötta ögon slipper plågas av det skarpa ljuset?"

"O ja, var så snäll. Och en kudde till tack. Och en kopp te, när du ändå är på väg. Med mjölk."

Efter behandlingen stiger jag upp, går ut i duggregnet, känner mig ganska pigg, promenerar hem, genom halva stan.

Ann

Michael Ancher: Den sjuka flickan, 1882.