när snön har smält
att allt vad den gömde
kommer fram så att själen kan ses
som när döden först
blir riktigt synlig
när någon betraktar den gåva
den döde fick med sig i graven
jag tror nog den liknar
den ask av blanknött metall
jag länge har vetat
att jag medför
(Ur Alfabet, översättning Sven Christer Swahn)
En av mina favoritpoeter har gått bort. Jag sörjer att hon nu aldrig får nobelpriset, jag sörjer att jag aldrig fick se henne läsa upp (hennes besök på Stanza ställdes in 2 gånger, jag var där båda gångerna...), jag sörjer att det inte blev fler vidunderliga diktsamlingar.
Med den besvärjande raden "aprikosträden finns, aprikosträden finns" inleds Alfabet, en diktsamling som varje gång jag återvänder till den, och det är en av de diktsamlingar jag oftast återvänder till, ger mig rysningar.
Så trots allt. Inger Christensens poesi finns, precis som aprikosträden.Ann
Uppdatering: En länk till min artikel om Inger Christensen
http://hd.se/kultur/2009/01/07/i-begynnelsen-var-ordet/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar