Någonstans vid biografier och litteraturhistoria ebbade nyårsdagens städrycksiver ut, för att ta alldeles tvärstopp vid lyrikavdelningen. Poesi är våra bokhyllors verkliga huvudvärk. Dussinromanerna kan man ju stoppa in i horder på andraraden utan att det spelar någon egentlig roll, och även när det gäller böcker man tänker att man kanske kommer att läsa om någon gång i en möjligtvis överskådlig framtid är det inte särskilt farligt, det är ju inte helt omöjligt att gräva fram dem.
Men med diktsamlingar är saken annorlunda. En diktsamling ska man liksom bara kunna dra ut, sådär lite på måfå, bläddra lite i, fastna i någon dikt, slå sig ner i läsfåtöljen, som står mycket strategiskt placerad precis vid poesihyllraderna, ta sin kopp te och försjunka i poesins värld. Jojo, det är väl en högst teoretisk idé, för i praktiken händer det nuförtiden ytterst sällan att jag rent spontant drar ut en diktsamling för en stund i läsfåtöljen... Men tanken finns där, åtminstone vill jag ha den teoretiska möjligheten att tillbringa någon söndagkväll just så.
Värre blir problemet av att poesihyllan är dimensionerad för tunna, sparsmakade volymer, allra helst typ Ellerströms lilla serie, och alls inte för Göran Sonnevis samlade verk. Så skulle jag vilja fronta med årets mest omtalade diktsamling, Johan Jönsons tegelsten Efter arbetsschema, blev jag tvungen att sortera bort ungefär sex andra... Ett inte alltför svårt val. Lessen Johan Jönson, men jag kan trösta dig med att du delar öde med såväl gamla Katarina Frostenson-volymer som nyöversatta Shakespeare-sonetter.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar