När August Strindberg inte mötte Viktor Rydberg

Den mänskliga krutdurken Strindberg, alltid lika ödmjuk, kallade gärna den äldre författaren för ”Kucko-Rydberg” i brev till sina vänner och slog fast: ”Jag behöver inte lära mig något av Rydberg – jag behöver inte falla på knä för honom”. Att Rydberg var tidens store författare och att de ämnen han skrev om i högsta grad intresserade också Strindberg spelade ingen roll: nej, han hade knappt läst Rydberg, hävdade han. Det hade han förstås. Varför Strindberg så ivrigt förnekade allt inflytande från föregångaren har säkerligen att göra med en vilja att putsa på genimyten och hävda sin originalitet: här kommer författaren som skapat sig själv från ingenstans!

Jag har lyssnat till ett föredrag av Birthe Sjöberg i Helsingborg. Här skriver jag om förhållandet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg.

Ann

En skenande planet och andra katastrofer

På gammal nordsamiska betyder ”ædnan” landet, jorden, marken, och det samiska ödet är också oupplösligt förbundet med exploateringen av denna mark. I ”Ædnan” har vattenkraften tystat älvens sång och klimatförändringens tövintrar får renarna att svälta. På så vis ansluter sig eposet till det gröna stråk som lyser starkt när jag botaniserar bland årets böcker, inte minst i poesin. /…/

Varför världen står i brand är en fråga som ställs också i årets romaner, även om prosan allra helst tycks färdas till framtiden för att elda på samtidsångesten. Dystopin har gjort en iögonfallande återkomst de senaste åren och allt fler författare tycks anse att det krävs ren science fiction för att förstå sig på vår tid.

Här försöker jag hitta den gröna, eller svarta, tråden i litteraturåret 2018.

Ann

Nobelkvinnorna

"Det brukar titt som tätt muttras om författarna som inte fick Nobelpriset. Den där speciella hederslistan av manliga genier som Strindberg, Tolstoj, Proust, Joyce, Borges och gänget. Särskilt i början av nittonhundratalet var Svenska Akademien helt enkelt inget vidare på att pricka in den framtida litteraturkanon. Men det borde förstås finnas en motsvarande lista på kvinnliga författare som skandalöst nog inte Nobelpriskrönts. Och med tanke på att enbart fjorton kvinnor genom åren tilldelats litteraturvärldens finaste utmärkelse kan den listan göras lång: Else Lasker-Schüler, Anna Achmatova, Virginia Woolf, Karen Blixen, Djuna Barnes, Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Carson Mc Cullers, Inger Christensen, för att nämna några. Hur står sig då de kvinnliga författare som verkligen fått priset om man har den här spöklistan av tänkbara pristagare i huvudet?"

Jag har läst - inte alla, men en del av - de fjorton kvinnliga nobelpristagarna som nu ges ut i en förlagsöverskridande pocketserie. Här söker jag efter gemensamma drag. 

Ann

Gästfriheten och fællesskabet

En människa är en människa. Det är vad Tara tänker när hon träffar på en misshandlad rumänsk man som akut behöver någonstans att ta vägen. Om hon hjälper honom riskerar hon hela sin egen tillvaro. Grannarna tycker redan att hon är en suspekt figur och kommer knappast att acceptera att hon ger husrum åt en utländsk uteliggare. Eftersom hon är hyresgäst i ett område av ägarlägenheter kan hon kastas ut när som helst. Ändå gör hon det, låter mannen flytta in i garaget, går ut med mat, filtar och första hjälpen, livrädd att grannarna ska få syn på honom.

Här skriver jag om Kirsten Thorups roman ”Erindring om kærligheden”.

Ann

In i Borges labyrinter

Det borgeska är lika med gåtfulla labyrinter, hisnande spegeleffekter, oöverskådliga boksamlingar, fantasins bottenlösa svindel. En värld där biblioteket inte bara är ett universum, utan där själva universum är ett oändligt bibliotek. Ja, att namndroppa Borges är lite som att bekänna sin tillhörighet till den sortens hemliga sällskap som förekommer i hans historier, en exklusiv litterär (herr)klubb med högbrynt förkärlek för intellektuella mysterier, vetenskapliga parodier, filosofiska spetsfundigheter, parallella verkligheter, encyklopediska korskopplingar och metafiktioner.
Även om de flesta har ett hum om vad Jorge Luis Borges står för är det färre som faktiskt läst honom. Till viss del kan det ha en praktisk orsak: trots att han hör till de obligatoriska referenserna och ingår i toppligan bland de stora författare som aldrig tilldelades Nobelpriset, har det varit sisådär med den svenska utgivningen.

Här kan man, om man är prenumerant, läsa min artikel om Borges, där jag samtalar med översättarna Oscar Hemer och Lasse Söderberg.

Ann

Terapi under tältdukarna

Nog för att det brukar vara stjärntätt på Louisiana Literature, men i år har konstmuseets återkommande litteraturfestival samlat ihop något som liknar författarnas superliga. Här minglar Nobelpristagare med blivande Nobelpriskandidater, de mest hajpade romanförfattarna med de hippaste performancepoeterna. Lite underdimensionerat för de skaror sådana gäster lockar är museet allt: jag försöker kika under tältduken för att få en glimt av författarna, tränger mig fram från inställda programpunkter till överfulla salar.

Här finns Anns text om Louisiana Literature

Det som gör verlden bättre, skönare, ljusare

Ur ilskan över orättvisorna föddes ”Hertha”. Med ordet bitter som en återkommande dyster refräng är romanen Bremers klagan över hur kvinnorna på alla plan hålls tillbaka: ”Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lemnar qvinnan på jorden!” Men berättelsen ger också en vision av hur det trånga rummet kan vidgas och kvinnorna släppas fria.

Den orädda och allt annat än insmickrande hjältinnan kliver in i romanen med ett svidande brandtal om hur äktenskapet förnedrar både kvinnorna och männen. De förskräckta åhörarna i den inskränkta småstaden Kungsköping varnar henne för att hon med sådana åsikter aldrig kommer att bli uppbjuden på balerna. Men Hertha bryr sig inte om att dansa. Vad hon vill är att hitta ett meningsfullt mål i livet, och det är inget litet sådant hon strävar efter: ”jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och – dö för menskligheten”.

Jag skriver om Fredrika Bremers Hertha som kommit i en nyutgåva, här.

Ann

Vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

I romanen pågår en debatt om konstens roll i mörka tider. Är det inte rimligare att vara journalist i en sinnessjuk värld än poet, undrar någon. Och vad händer när vi inte längre har råd med dikt?

– Det är samma fråga som vad som händer när vi inte har råd med någonting som inte är omedelbart nyttigt och möjligt att avyttra på en marknad. Det är ett samhälle som har dött inifrån.

Jag intervjuar Elisabeth Hjorth om hennes nya roman "Nattens regn och dagens möda", här.

Ann

Oh la la!

Stoppa in ett ”Provence”, ”Paris” eller allra helst ”Montmartre” i titeln på en film eller bok och vi dras som flugor till en sockertopp. Oh la la, nu blir det mys, hjärtevärme och livsklokheter för hela baguetten! Är någonting franskt får det genast en air av kultur och kvalitet – för i Frankrike produceras väl inget populärt skräp? I bokvärlden har fransk feelgood blivit en egen underavdelning i måbragenren, med softa omslag där Eiffeltornet är så gott som obligatorisk rekvisita för att vi inte ska missa poängen. Det ska vara charmigt, livsnjutande och gärna sådär lite lagom småtokigt, som om chocolat-grytan alltid står och puttrar och en storögd Amélie ständigt promenerar omkring i ett retrofiltrerat sagoskimmer.

Här skriver jag om en svensk debutroman och vår förkärlek för franskt mys.

Ann

Gråt och gråväder - litteraturens 2016

Vad har 2016 tillfört litteraturen? Lättare är att se vad som tagits ifrån oss. Detta år när så många kulturpersonligheter tystnat för gott har lien svept fram också över det litterära fältet och ryckt bort författare efter författare.

Vi har förlorat Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Göran Palm, Karin Johannisson, Jacques Werup, Lars Huldén, Imre Kertesz, Umberto Eco, Jenny Diski, Harper Lee, Dario Fo, Peter Esterhazy, Michel Tournier, Yves Bonnefoy, Leonard Cohen, Jan Sonnergaard. Hur ska tomrummet kunna fyllas?

Augustprisvinnaren Lina Wolff får ursäkta, det är ändå en annan av de nominerade boktitlarna som sammanfattar det hela bäst: Andrzej Tichýs ”Eländet”. I en av årets på samma gång mest ursinniga och sofistikerat komponerade romaner speglas en hård och iskall samtid där bostadsområden kallas för mänskliga soptippar och de individer som inte i tid räddar sig över till rätt sida av den avgrundsdjupa klassklyftan är dömda till undergång. ”Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad”, heter det i romanen.

Död, dystopier och Dylan när jag sammanfattar litteraturåret här.

Ann

Ur kurs i kosmos eviga natt

Som ett futuristiskt Titanic stävar Aniara bort från vår strålförgiftade planet mot främmande galaxer, och flyktingarna gör allt för att glömma både vad de har bakom och framför sig. Mänsklighetens grymhet står inte rymdens efter, inpräntar Martinson i sina 103 sånger och summerar budskapet i en central passage: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan / Men det finnes inget skydd mot människan”.

Det är rader som kastar ett rungande eko in i vår tid. Inte minst när en klimatförnekare intar Vita huset och hotar riva upp Parisavtal, pumpa upp olja och bryta kol så nationen glöder. Så skruvas temperaturen på vår klimatångest upp ytterligare några grader. Är det till Mars vi ska sätta vårt hopp när den nyvalde presidenten säger sig vilja satsa mer på rymdforskning?

Jag skriver om Aniara som fyller 60 år i år, här.

Ann

Att älska det mänskligt bristfälliga

Det är en strålande oktobertorsdag. De solbelysta träden speglar sig i Rönneå och några gula lönnlöv singlar ner, eviga symboler för uppbrott och avsked.

Den här hösten är skilsmässor den stora kulturella snackisen. Kan det bero på att den generation som föll för den nyborgerliga vågen och trädde ringar på fingret nu sitter och blänger på varandra hos familjeterapeuten? Eller bara på att vi alla, lyckliga som olyckliga, kittlas av att blicka ner i relationsavgrunden och känna igen oss själva, eller annars tänka att det faktiskt kunde ha varit sju resor värre?

Jag skriver om Linn Ullmanns nya bok och en uppsättning av Scener ur ett äktenskap i Ängelholm, här.

Ann

Genregränser på glid

Är det här hösten då alla våra genreförväntningar ska ställas på huvudet? Då ingenting får vara på sin rätta plats? Vi har clowner som smyger i buskarna, en sångare som litterär Nobelpristagare och dagboksanteckningar i den skönlitterära Augustprisklassen.
Snart två veckor efter Dylanchocken verkar det inte finnas någon ände på behovet av terapeutiskt litteraturprat. Alla har en åsikt om rätt eller fel låt vann, och sällan har jag diskuterat så mycket med så många om vad litteratur egentligen är för något.

Jag kommenterar nomineringarna till årets Augustpris, här.

Ann

It Ain´t Me, Babe

”No, no, no, it ain´t me babe,
It ain´t me you´re lookin´ for, babe.”

Om det omkvädet låter sig läsas som poesi vet jag inte, men det sammanfattar rätt så bra Bob Dylans inställning. Låten om att inte motsvara en tjejs förväntningar växer till ett non-konformistiskt credo som ljudit genom hela karriären.
När den unge folksångaren utsågs till sin generations politiska samvete vände han ryggen åt proteströrelsen, kopplade el till gitarren och omskapade sig till surrealistisk rockpoet.
När hippierörelsen stod i zenit klippte blomsterbarnens idol håret och gav ut en akustisk platta om synd och förtappelse, fylld av gammaltestamentliga anspelningar.
När punken kom övergav Dylan gitarrslamret och satte ihop ett kompband med blås och kör som gjorde slicka versioner av klassikerna. (Liveplattan som följde råkade bli den näst första Dylanplatta jag köpte, och länge tog jag för givet att ”Knockin´ On Heavens Door” gick i reggaetakt.)

Listan på mot-strömmen-handlingar kan göras lika lång som de senaste decenniernas turnéschema. Att en sådan man inte är helt bekväm med att omfamnas av kulturetablissemanget kan man utgå från. Lyckligtvis också att han nog kan tåla en hel del buanden från folk som vet bäst.
Men är Dylan värd guldstjärnan som akademin klistrat in i hans skrivhäfte? Tja, sätter man ribban extremt högt och säger att en nobelpristagare måste ha ändrat litteraturens utseende i grunden och ha chans att fortfarande kännas aktuell om hundra år är han en av få pristagare som håller måttet.
Det sägs att Svenska Akademien med sitt val utvidgat litteraturbegreppet. Det är inte sant, också bortsett från att Orfeus sjöng till lyra så att självaste dödsgudens hjärta veknade. Dylan är ingen readymade som förvandlas till konst genom att sättas på piedestal. Det är Dylan själv som utvidgat litteraturbegreppet genom att korsa modernistisk poesi med deltablues och folkballader. För det prisas han välförtjänt. Om han sen är med på tåget är en annan sak.

”I´m not the one you want, babe,
I will only let you down.”

Johan

Bob Dylan - ett skämt eller?

”Was that some kind of joke?” undrar Bob Dylan i ”Desolation row”, en fråga som nu ekar över kulturvärlden. Men det var det förstås inte, och vill man syna den konstnärliga kvaliteten i sömmarna och se om Dylan håller i finlitterär frack är just den låten, förlåt dikten, från 1965 års ”Highway 61 revisited” inte något dumt exempel.
I denna surrealistiska urladdning framträder poeten som en modernistisk bard som spottar ur sig bilder i en hallucinatorisk jambisk vers, vittnande om suverän formmässig kontroll.

Läst som dikt, vilken litterär kvalitet håller Bob Dylans verk? Jag ombads närläsa en text av nobelpristagaren och valde Desolation Row. Det här kom jag fram till.

Ann

Varje människa rymmer sin historia

Linn Ullmann är dotter till två föräldrar som båda ”gjort en poäng av att förvandla sitt liv till historier som de sedan berättar med en besjälad förmåga att inte bry sig det minsta om vad som är sant och vad som inte är det” – så formulerar hon det i sin nya roman ”De oroliga” som kommer på svenska senare i höst.
När Ullmann på torsdagseftermiddagen inviger den sjunde upplagan av Louisiana Literature berättar hon om hur hon försökt göra historien om sin barndom så sann som möjligt, samtidigt som skrivandet per automatik förvandlar verkligheten till fiktion. Kanske är det till och med så att ju mer man diktar upp, desto sannare blir det?

Jag rapporterar från Louisiana Literature, här.

Ann

En storm av känslor

Det finns ett annat färgstarkt kvinnoöde i denna stormvirvel, i utställningen nämnt i förbigående: den judiska författaren Else Lasker-Schüler, bohemdrottningen som skrev dikter med sitt hjärteblod och var en ständig gäst på Berlins caféer med page och extravagant orientalisk mansdräkt. Det var hon som Herwarth var gift med när han sommaren 1911 träffade den blivande Nell Walden i Landskrona.

Jag såg en utställning om Der Sturm i Landskrona och blev nyfiken på Else Lasker-Schülers nyckelroman, skriven strax före skilsmässan från Herwarth Walden. Här skriver jag om detta.

Ann

Umeå i en värld i brand

"Jag måste vara offrens minne och röst, så att de får leva vidare". Det säger Samar Yazbek, den syriska journalisten och författaren som lämnade landet när kriget bröt ut, men valde att smugglas tillbaka över gränsen för att med egna ögon se vad som skedde. Hennes upplevelser av hur en till början fredlig revolt möts av dödligt våld och sedan kidnappas av utländska krigare återger hon i reportageboken ”Resa in i tomheten” som nyligen gavs ut på svenska. Tillsammans med ett tusental personer sitter jag i Umeå Folkets hus och försöker ta in hennes berättelse om våldet som har tvingat iväg långt mer än fyra miljoner på flykt.

Läs här Anns artikel från Littfest.

Kampen mellan gott och ont i Sápmi

Att Sápmi tar plats i spänningslitteraturen skulle kunna ses som ett tecken på ett nyvaket intresse för en kultur som länge varit så gott som osynlig på riksplanet, förutom när en exotisk krydda behövts för att piffa upp Sverigebilden. Under de senaste åren har den samiska kulturen blivit alltmer närvarande i offentligheten och inte minst har en ny slags kultur trätt fram i ljuset, en motståndskultur.

På samiska nationaldagen skriver jag om Sápmi speglat i populärkulturen, här.

Ann

Ett år då vi behövde litteraturen mer än någonsin

Men vid sidan om monsterbästsäljare som bär hela marknaden på sina breda axlar har vi det myller av danska självbekännelser, ryska dystopier, franska flanörskrönor, isländska epos, sydamerikanska noveller, östeuropeiska monologer och västafrikanska postkoloniala klassiker som utgör litteraturens verkliga blodomlopp.

Hur var litteraturåret 2015? Jag försöker mig på någon slags sammanfattning, här.

Ann