Som ett futuristiskt Titanic stävar Aniara bort från vår strålförgiftade planet mot främmande galaxer, och flyktingarna gör allt för att glömma både vad de har bakom och framför sig. Mänsklighetens grymhet står inte rymdens efter, inpräntar Martinson i sina 103 sånger och summerar budskapet i en central passage: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan / Men det finnes inget skydd mot människan”.Det är rader som kastar ett rungande eko in i vår tid. Inte minst när en klimatförnekare intar Vita huset och hotar riva upp Parisavtal, pumpa upp olja och bryta kol så nationen glöder. Så skruvas temperaturen på vår klimatångest upp ytterligare några grader. Är det till Mars vi ska sätta vårt hopp när den nyvalde presidenten säger sig vilja satsa mer på rymdforskning?
Jag skriver om Aniara som fyller 60 år i år, här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar