En ägares bomärke,
inbränt i mänsklig hud. Längre bort från idén om varje människas okränkbara
värde är det svårt att komma. Så vill vi också helst betrakta slaveriet som en
avvikelse, ett brott mot den naturliga ordningen. Ändå har slamret från de
ofrias kedjor präglat de flesta civilisationer genom historien, inte minst vår
egen – ja, den lukrativa transatlantiska slavhandeln, som tog sin början på
1400-talet och nådde sin kulmen samtidigt som upplysningstänkarna filosoferade
över det universella människovärdet, gav skjuts i seglen åt den första fasen av
kapitalistisk globalisering.
Den oavkortade
berättelsen om slavväsendets uppgång och fall presenterade Dick Harrison i
trebandsverket ”Slaveri – en världshistoria om ofrihet”. Han har nu komprimerat
sitt arbete till en behändigare version, ”Slaveriets historia”. På 400 späckade
sidor möter vi romerska latifundieslavar, nordiska trälar, ottomanska
haremsslavinnor och palatseunucker, mamlukiska slavsoldater, transsahariska
slavkaravaner – och så förstås de portugisiska, franska, engelska, holländska
och i några fall till och med svenska slavskepp som med oöverträffad cynism
fraktade människolast efter människolast över Atlanten till ett kort livs slit
på Nya världens sockerrörs- och bomullsplantager.
Harrison följer
slaveriinstitutionens förvandlingar genom världsdelar och tidsepoker – från
sumeriskt hushållsslaveri till samtida trafficking – och trots att detta är den
korta versionen är det lätt att gå vilse bland alla detaljerade slavrutter. Höjer
man blicken går den större bilden ändå att urskilja. Hur ska man till exempel förstå
slaveriets nära nog universella utbredning? Harrison pekar på två avgörande faktorer:
krig och fattigdom. Krigsfångar har förslavats. Gäldenärer som inte kunnat
betala sina skulder har gått samma öde till mötes. Ytterst handlar det om
förakt för svaghet, en mentalitet som frodats i alla ekonomiska system. När
slaveriet väl etablerats har det sedan följt sin egen dynamik: slavmarknader
har krävt nya krig eller slavräder, och imperier som byggt sin makt och rikedom
på handel med ofri arbetskraft har etablerats.
Slaveriets avskaffande
blir med detta synsätt svårare att förklara än dess uppkomst. I Nord- och Mellaneuropa
slutade man hålla trälar redan under högmedeltiden, och varför det skedde är en
gåta. ”Ingen vet varför”, konstaterar Harrison lakoniskt. Och hur ska man se på
1800-talets stora landvinningar i kriget mot slaveriet? Berodde de på
abolitionisternas kamp, på att upplysningens logik till slut triumferade, eller
fanns det mer krassa skäl – som att lönearbete framstod som ett
kostnadseffektivare sätt att exploatera arbetskraft? I Harrisons
förklaringsmodell finns plats för båda synsätten: orsakerna samverkade, men
idealism utan stöd av vapenmakt vinner inga segrar. Med en rejäl dos
dubbelmoral använde västmakterna kampen mot slaveriet för att legitimera sina
koloniala erövringskrig.
En aspekt av
förslavandet som Harrison knappt tar upp rör skapandet av de ideologier – rasistiska
och andra – som gjorde det möjligt för slavägare att behandla människor som
arbetsredskap och lösören. Det är en brist, särskilt då han så starkt vill
betona slaveriets koppling till mentalitet och människosyn. Bättre lyckas han
med att lyfta fram också individer från de slavexporterande länderna som
handlande subjekt. Afrikanerna var inte bara slavar utan också slavjägare och
slavhandlare, ”lika giriga, hänsynslösa och uppfinningsrika som sina
västerländska kolleger”.
Inte heller slavarna var alltid enbart passiva offer, något som inte minst skildringarna av rymningar och slavuppror visar. Revolter som sällan lyckades, men som också när de bara var hopplösa och blodtörstiga har en viss resning över sig – som ett försök till återupprättande av en naturlig ordning, ett hävdande trots allt av det kränkta men okränkbara människovärdet.
(Publicerad i ETC Helg)
Johan