Musikens glädje bortom förståndet

"Ingmar Bergman har sagt många minnesvärda saker om musik och en av de bästa formulerar Victor Sjöström i rollen som dirigent i filmen ”Till glädje”: ”En glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.”

Jag tror att bara musiken – och poesin – kan röra oss på det där sättet bortom förståndet. Ge känslan av något odefinierbart större."

En krönika om Bergmans film "Till glädje" finns här. 

Ann

När det behövs en liten explosion

Bryan Mills i Liam Neesons gestalt är en riktigt otursförföljd man. Först är det dottern som blir kidnappad. Sedan han själv och hans exfru. Och som om inte det var nog blir exfrun därefter mördad och han själv misstänkt för mordet.

Det är klart att det krävs tre filmer för att reda ut allt det där. (För inte har det väl bara med kassaintäkter att göra att "Taken" fick ännu en uppföljare?)

Sånt som kan hända när man arbetar på redaktion och det uppstår kris i bevakningen: plötsligt sitter litteraturkritikern och tittar på actionfilm. Resultatet kan man läsa här.

Ann

Fan i Vatikanen

När vi läser om dagens intrigspel i Vatikanen kommer Jeremy Irons bekymrade ansikte för oss. De senaste månaderna har vi nämligen sett första säsongen av Borgias, en av dessa välgjorda historiska serier – Rome och Tudors är två andra exempel – som lite på shakespeareskt vis blandar moraliska konflikter och psykologiska porträtt med erotik och våld i maktens salar.   

”The original crime family” lanseras serien som, och nog är renässanspåven Alexander VI precis så nepotistisk, korrupt och lastbar som en sekulär protestant kan önska sig, men eftersom dramat verkar genom inlevelse sitter vi snart och håller tummarna för den cyniska potentaten och hans trogna familj. Niccolò Machiavelli skymtar förbi i ett par avsnitt, som för att understryka vilken slags värld det handlar om. Så var ju Cesare Borgia också den främsta förebilden till Fursten.

Intressantast i första säsongen är annars karaktären della Rovere – den moraliskt strame kardinalen som i landsflykt samlar ihop en franskledd koalition mot ormboet Rom. Inte så lite påminner han om vår tids neokonservativa amerikaner eller människorättsförespråkande européer som för sina höga principers skull – principer vars förverkligande alltid väl låter sig förenas med de egna maktambitionerna – är beredda att släppa loss krigets demoner, och som alltför sent upptäcker att de sitter med Fan i båten.

Johan

En kung i förklädnad

Ibland härmar livet dikten. Eller så kan en dokumentärfilm åtminstone pressas in i mytens ramar. I Searching for Sugar Man, Malik Bendjellouls film om sångaren Sixto Rodriguez, visar sig tiggaren vara en kung i förklädnad – ja, den slitne gamle knegaren, han som tvingas ta de påhugg ingen annan vill ha, var en gång den ende singer-songwriter som förmådde spänna Bob Dylans båge. Hemma i Detroit är Rodriguez vad man kallar en loser, men på andra sidan jordklotet är han – utan att ens själv veta om det – legenden alla trodde var död.  

Filmen handlar lika mycket om underdogens revansch som om konungens återkomst, och är i sin samtidigt vardagliga och sagoskimrande bearbetning av drömmen om upprättelse omedelbart gripande. Men vad som får den att verkligen lyfta är musiken. ”Cause I lost my job two weeks before Christmas”, sjunger Rodriguez, och går rakt igenom. Med ett sådant soundtrack kan jag inte annat än svälja historien med hull och hår.

Johan

 

Västvärldens våldsfantasier

Den konspirativa föreställningen att nationen i hemlighet är på väg att tas över av en utländsk sammansvärjning. En sammansvärjning så mäktig att rättsstatens och demokratins institutioner nödvändigtvis kommer till korta. Uppfattningen att det enda som kan rädda den hotade nationen är en resolut man som ställer sig över lagen. En mörk riddare stark nog att göra det smutsiga arbetet, bredaxlad nog att ensam bära skulden.

Tankefiguren känns igen inte bara från fascistiska våldsmanifest, den är dessutom den bärande stommen i åtskilliga av de sagor som vävs på vita duken. Den senaste Batmanfilmen är förstås inget undantag, snarare det renodlade exemplet. Ja, är inte mannen med de gotiska fladdermusöronen – playboyen som i nödens stund axlar ansvaret för en otacksam stad – själva sinnebilden för västvärldens svällande våldsfantasier post-11/9?

I Dark Knight Rises utgörs hotet av en centralasiatisk skurk som vill lägga fingrarna på Bomben, samt av ett slags mutation av franska revolutionen, komplett med folkjustis och en olycksbådande pöbelhop. Om jag inte visste att avsikten var att tjäna miljarder med dollar skulle jag kunna tro att den var att kratta uppfarten till Vita huset för George W:s andlige arvtagare (om någon vill göra anspråk på titeln).

Sensmoral? Lita inte för mycket på kvinnor och förstå att kulturmarxisterna är den utländska maktens allierade. Kampen mot ondskans axelmakter fortsätter. Och vill man trots allt inte bli martyr för den goda saken kan man alltid koppla på autopiloten. Som i de drönarattacker som i verklighetens våldsexcesser upprätthåller den amerikanska hegemonin.  

Johan

 

Camus som komiker

Allan Konigsberg var ett riktigt rart barn, fram till femårsåldern. Det var då han blev medveten om döden, och han gillade inte idén. Besvikelsen på existensen hindrade honom inte från att se den från den vitsiga sidan. Tio år senare började han skicka in skämt till dagstidningarna och tog sig, för att slippa bli tråkad av skolkamraterna, namnet Woody Allen.

Det är sommar, jag jobbar på redaktionen, och då blir det plötsligt lite andra slags texter jag skriver. Som en recension av dokumentären om Woody Allen. Här kan man läsa hela.

Ann

Trollbindande folktoner

Sergej Paradjanovs Shadows of Forgotten Ancestors är en Romeo och Julia i ukrainsk tappning. En stiliserad folkballad, ohyggligt vackert filmad: på samma gång expressionistisk och lyrisk, drömsk och arkaiskt kärv, kompromisslöst experimentell och prunkande av folklorens bjärta färger. Här får människolivets urkrafter - kärlek, hat, svartsjuka, åtrå, längtan - fritt spelrum i en visuellt trollbindande dans.

Knappast överraskande passade den sovjetiske regissören inte in i den  socialrealistiska mallen, och hans livsöde tillhör de tragiska. Dömd till fängelse för homosexualitet, satt i arbetsläger, censurerad och utfryst från den sovjetiska filmindustrin blev hans mogna produktion sparsmakad. Fyra filmer, av vilka Shadows of Forgotten Ancestors, som spelades in 1964, är den första.  

När filmen visas på Inkonst i Malmö ackompanjeras den live av den amerikanska folkmusikduon A Hawk and a Hacksaw. Det kan låta vanvördigt - det är ju inte frågan om en stumfilm - men när fiol och dragspel svarar på bildpoesin med skira klanger och burleska utbrott blir det en sagolik upplevelse. Mäktigare än vad något toppmodernt surroundljud på Filmstaden kan erbjuda.

Ann och Johan

Melankolins dragningskraft

En värld av statusbröllop och art directors, arton-håls-golfbanor och lyckokrav. Den går upp i rök när planeten Melancholia kolliderar med jorden. Intuitionen triumferar över rationaliteten. Naturen över civilisationen. Kvinnan över mannen. Svårmodet över optimismen. Romantiken över modernismen. I Lars von Triers originella bidrag till katastroffilmsgenren sker världsundergången till tonerna av Richard Wagners Tristan och Isolde. Och man behöver inte vara någon fullblodsromantiker för att uppskatta resultatet. För trots sina minutiöst symbolmättade intriger är Trier större som bildskapare än som idédiktare, och man sugs in i hans bilder lika omedelbart som i Wagners toner.

Johan

Slaget om Libyen

Jag ser Pontecorvos ”Slaget om Alger” på video medan franska stridsplan attackerar mål i Libyen. En liten påminnelse, trots alla olikheter, om vad som hände förra gången väst spände stormaktsmusklerna i Nordafrika. Vad gör den filmen så stark? Att den utan att förenkla konflikten så konsekvent, ja skoningslöst, intar offrets perspektiv, oavsett om offret är mannen som förråder de sina efter att ha brutits ner med tortyr, alkoholisten som attackeras av de rättfärdiga barnen, fransyskan som sprängs i luften på hotellbaren.

På tevenyheterna inbjuds vi till att dela ett annat perspektiv: den överlägsne generalens perspektiv, perspektivet hos politikern som talar i namn av världssamfundet, och det gör mig skeptisk. Stormaktspolitik styrs av intressen, inte av rättvisa. Men någon gång kan det ju hända att intresset sammanfaller med rätten. Låt oss hoppas att det här är ett sådant fall. Fast att tro att vi står inför en ny världsordning där moralen styr politiken – det ska jag göra först när FN inför sanktioner mot Bahrain, invaderar Saudiarabien och beordrar USA att stänga Guantánamobasen.

Johan

Skarpt gry

Ibland kan man vara tacksam över oskicket att inte översätta engelska titlar. Westernklassikern ”True Grit” har på svenska fått heta såväl ”Mod i barm” som ”De sammanbitna”. Ja, uppföljaren ”Rooster Cogburn” fick titeln ”Huka dig Rooster, nu laddar hon om”. I bröderna Coens remake är det bara ”True Grit”, också på svensk mark.

Av klassisk western – en avdankad sheriff på mördarjakt utan nåd i sällskap med en kavat flicka och en självgod Texas ranger – har blivit en klassisk coensk genrelek. Bitande repliker och kulsvärmar. En hämndhistoria lika kärv och avskalad som ödelandskapet den utspelar sig i. Jeff Bridges spelar ut hela sitt slusk-med-pondus-register i huvudrollen.

Johan

Cormac McCarthys monster

Filmen har blivit liggande i sitt fodral. Månad efter månad. Varje gång vi matat DVD-spelaren med en skiva har det blivit något annat. Svikna drömmar på Revolutionary Road. Brustna hjärtan på Moulin Rouge. Sherlock Holmes på nazistjakt i Alperna. Vad som helst. Bara inte en postapokalyptisk roadmovie om Fadern och Sonen på väg Ingenstans i ett förött landskap.

Så ser vi äntligen Vägen, och trots att den är lika deprimerande som befarat blir det lite som med monstret som alltid är värst innan det visualiseras. Och monstret i fråga, det är Cormac McCarthys romanförlaga. En bok med en så stark suggestionskraft att varje filmatisering måste bli en blek avbild. Oavsett hur effektfull scenografin är. Hur övertygande en avmagrad Viggo Mortensen i rollen som en Noak utan ark. Hur gripande den bleka regnbåge som ändå lyser över den ödelagda världen. 

Johan

Socialrealistiskt ödesdrama

Från bokstäver till rörliga bilder. Passagen är full av fallgropar, och en bra roman blir som alla vet inte alltid en bra film. Fast vissa böcker tycks närmast ropa på att filmatiseras. En sådan är Daniel Woodrells country-noirdrama ”Winter´s Bone” (på svenska ”En helvetes vinter”; min recension från 2008 kan läsas här).

I regissören Debra Graniks händer har romanens raka berättelsetråd och suggestiva scener från de laglösa Ozarkbergen övertygande överförts till vita duken. Ett arkaiskt ödesdrama speglat genom en socialrealistisk lins.

”Det hela hade lätt kunnat bli ett eländesromantiskt skillingtryck eller en socialpornografisk snyftare, men sådana tendenser hindras effektivt av Woodrells hårdkokta stil, som inte alls utesluter en lite kärv lyrisk ton”, skrev jag om boken. Det samma kan sägas om filmen. Ett extra plus för den fina musiken, som beskriver miljöer snarare än manipulerar känslor.

Johan

Yet my soul has no rest

Elizabeth Siddal, Självporträtt

Worn Out


Thy strong arms are around me, love
My head is on thy breast;
Low words of comfort come from thee
Yet my soul has no rest.

For I am but a startled thing
Nor can I ever be
Aught save a bird whose broken wing
Must fly away from thee.

I cannot give to thee the love
I gave so long ago,
The love that turned and struck me down
Amid the blinding snow.

I can but give a failing heart
And weary eyes of pain,
A faded mouth that cannot smile
And may not laugh again.

Yet keep thine arms around me, love,
Until I fall to sleep;
Then leave me, saying no goodbye
Lest I make wake, and weep.

Elizabeth Eleonor Siddal

Modell, musa, konstnär, poet. Före sin död vid 32 års ålder hann Elizabeth Eleonor Siddal utvecklas från modist med arbetarklassbakgrund till att bli ett prerafaelitiskt varumärke, nästan dö efter att ha poserat i ett badkar för Millais Ofelia, få den store kritikern Ruskin som frikostig mecenat för sin konst, gifta sig med Dante Gabriel Rossetti efter ett tioårigt stormigt förhållande med ett antal uppbrutna förlovningar - vid vigseln var hon så svag att hon fick bäras till kyrkan -, drabbas av djupa depressioner och bli laudanum-missbrukare. Efter att ha fött en dödfödd dotter avled hon 1862 av en överdos, kanske frivilligt.

Dante Gabriel Rossetti, Regina Cordium

I den underhållande teveserien Desperate romantics, som med mer humor än historisk ackuratess skildrar konstnärskretsens erotiska intriger, porträtteras den prerafaelitiska supermodellen av Amy Manson i en lavaström av röda lockar. Och visst, Rossetti lät gräva upp de dikter han skickat med Lizzie i hennes grav, fast det skedde först sju år efter hennes död. Enligt den konsthandlare som såväl övertalade Rossetti till gärningen som utförde den, var hennes skönhet fortfarande intakt och kistan fylld av hennes kopparfärgade hårsvall. Också Rossettis manuskript var intakt, om än naggat av maskar.

 

Ann

Dante Gabriel Rossetti, förlaga till Beata Beatrix från 1855

 

Martyrer och trosbarbarer

Rachel Weisz som Hypatia i Agora

När filmer i svärd- och sandalgenren tar sig an kristendomen brukar det handla om saktmodiga trosmartyrer, skulpterade i ett milt och övernaturligt ljus, utlämnade till en ojämn kamp mot en moraliskt underlägsen övermakt. Så inte i ”Agora”, dramat om den nyplatonska filosofen, astronomen och matematikern Hypatia, en av antikens mest ryktbara vetenskapskvinnor. Eller rättare sagt: här är martyren en person som tror på det fördomsfria sökandet efter sanningen och övermakten består av kristna trosfanatiker.
Nu skulle man visserligen kunna betrakta ”Agora” som ett propagandistiskt inlägg i dagens förmenta civilisationskamp, förd med invasionsarméer, drönare och dödsskvadroner. Den onde biskopen Kyrillos och hans anhang ser onekligen ut som talibaner medan de goda gestalterna i smältdegeln Alexandria har entydigt västerländska drag.
Fast lika gärna kan man se filmen som en appell om humanistisk besinning. Det är hur som helst ganska beklämmande att tänka på att denna skildring av senantikens destruktiva trosnit, sekteristiska massmord och inskränkta dogmatism faktiskt handlar om födelsen av vår egen värld.

Hypatia enligt Rafael. Detalj ur Skolan i Aten.

Johan

The Weary Kind

"I´m a rollin´stone, all alone and lost/ For a life of sin I have paid the cost/ When I pass by all the people say/ Just another guy on the lost highway".

Ingenstans är förloraren, han som är "alone and low as low can be", så omhuldad som i countrymusiken. Följaktligen är Bad Blake, hjälten i countrymusikdramat "Crazy Heart", en avdankad föredetting som spelar för småpengar på sjaskiga hak och i bowlinghallar, ständigt med ett whiskyglas inom räckhåll. Miljöerna påminner om de i "Heartworn Highways", den lyriska 70-talsdokumentären om countrymusikens bakgårdar. Jeff Bridges, kongenial i huvudrollen, måste ha detaljstuderat Kris Kristoffersons minspel.

Johan

Frihetens spända bågar

Medeltiden har förändrats en del sedan Errol Flynn iförd technicolorgröna trikåer svingade sig i Sherwoodskogens lianer, kurtiserade den väna lady Marion och spände pilbågen med ett elegant leende. Alltid lika glänsande nytvättad tog sig den grönklädde charmören superhjältelikt ur alla knipor utan att för ett ögonblick förlora sin höviska uppsyn eller få minsta fläck på sin ärtiga utstyrsel.

Frågan är hur länge denne skönlockige aristokratiske frihetshjälte skulle ha klarat sig i den gyttjiga, svettiga, blodiga värld som Russell Crowe slår sig fram i med brutal muskelkraft. När Ridley Scott tar sig an Robin Hood-myten har sekelskiftet 1200 blivit betydligt hårdare, råare och inte minst skitigare. I hans film slår stankerna mot ögat, och trubadurerna låter mer som the Pogues än som lutspelande skönandar.

En hel del annat har också vänts upp och ned. Från fredlöshet till upprättelse i den gode kungens hägn - så brukar ju historien om Robin Hood berättas. I Scotts version är dramaturgin den omvända. Här gör krigsbussen Rickard Lejonhjärta sorti redan i inledningen, på väg hem från ett korståg i folkmordets tecken.

Följaktligen leder den hemvändande krigsveteranen Robin Longstrides kamp för en allmän rättighetsförklaring à la Magna Charta till att han ställs utanför lagen. Budskapet att medborgerliga friheter alltid varit en nagel i ögat på makthavare av guds nåde kan man inte missta sig på.

Visst finns här åtskilliga eftergifter åt det moderna actiondramats klichéer. Det kan man lätt ha överseende med tack vare realismen, humorn och viljan att avmytifiera.

Ann och Johan

Röd action

Der Baader Meinhof Komplex

DVD-konvoluten och titlarna är till förväxling lika, och när jag söker efter den ena hittar jag den andra. Såväl Christopher Roths "Baader Meinhof" (på tyska "Baader") från 2002 som Uli Edels "Der Baader Meinhof Komplex" från 2008 speglar i dramats form Röda armé-fraktionens vänsterterror. Båda tecknar en omfattande bakgrundsbild av tidens eskalerande politiska motsättningar, skildrar bankrån och attentat enligt actionfilmens konventioner och beskriver sedan hur allt går överstyr i en anda av klaustrofobisk desperation.

Fast medan Edels film går vilse i ambitionen att få med allt åstadkommer Roth ett betydligt mer förtätat drama. Inte minst gäller det skildringen av omsvängningen från kollektiv handlingseufori till instängd och auktoritär sektmentalitet. Och Roths slut à la westernfilm föredrar jag alla gånger. Genom att fiktionalisera Baaders död understryker han fiktionerna och dimridåerna som ännu omgärdar dödsnatten i Stammheimfängelset.

I Christoph Anderssons reportagebok "Från gatan in i parlamentet - om extremhögerns väg mot politisk makt" läser jag för övrigt om RAF-grundaren och advokaten Horst Mahlers omsvängning från vänster- till högerextremism. I en intervju med Andersson säger Mahler, som efter murens fall gått över till halvnazistiska NPD (Tyska nationaldemokraterna):

"Nationalsocialismen är tyskarnas världsåskådning. Så har det varit, så är det och så kommer det att vara".

Man kan undra vad hans gamla kamrater skulle säga. Visserligen ansåg ju Meinhof & co att Förbundsrepubliken var en fasciststat, men det var väl knappast så de menade.

Johan

Antigone mellan sköldarna

Hur skapar man dramatik av en krigsförbrytelse, en avrättning av tusentals krigsfångar? Ja, i Hollywood fokuserar man förstås på en överlevare, smusslar in en dos hjältemod och låter för allt i världen inte Krzysztof Penderecki stå för soundtracket. Fast "Massakern i Katyn", som jag ser på DVD, är nu ingen produkt från drömfabriken. I Andrzej Wajdas storfilm trängs polackerna mellan de militärgrå invasionsarméerna från öst och väst.

Massakern, begången av Stalins bödelsdrängar, förvandlas omedelbart till ett nummer i den psykologiska krigföringen. Nazisterna utnyttjar offrens anhöriga som brickor i sitt propagandaspel. Röda armén skyller förbrytelsen på nazisterna. Mellan sköldarna kämpar Antigone, naturligtvis förgäves, för att ge sin bror en anständig gravplats.

Den enda man som kommer tillbaks från fånglägret gör det som kollaboratör. Det hjältemod han visar är att rikta pistolmynningen mot den egna tinningen.

Johan

vaka evigt i en ljuvlig oro

O klara stjärna, var jag trygg som du!
Inte satt upp så högt i avskild prakt
att skåda med de evigt öppna ögonlocken,
Naturens tåligt vakne eremit,
De strida vattnen vid sin helga gärning
att rentvå mänskovärldens alla stränder,
eller beskåda hur en mask av snö
mjukt döljer bergen och de vida fälten,
nej – ändå lika trygg och oförändrad,
lutad mot hennes bröst, som börjat mogna,
känna för evigt hur de lyfts och sjunker,
och vaka evigt i en ljuvlig oro
och alltid, alltid höra henne andas
för evigt – eller dö i salig yrsel.

Bright star av John Keats, tolkad av Sven Christer Swahn

Steget mellan Janet Frame och John Keats känns inte särskilt långt. Nyss läste jag Frames självbiografiska trilogi som filmades av Jane Campion, och nu har jag sett Campions nya film om Keats, "Bright star". Fast egentligen handlar filmen inte framförallt om Keats, utan om Fanny Brawne, hans granne i Hampstead och snart käresta - och nästan lika mycket som ordkonsten står sykonsten i centrum, den levnadsglada Fannys stolthet.

Det är en fantastiskt fin och hejdlöst romantisk film om kärleken, den unga, besvarade men orealiserade, dömd att sluta sorgligt. En kärlek som inte är olycklig, de två har sina stulna stunder, men hopplös, då poeten är för fattig för att kunna gifta sig och snart dödligt sjuk.

Campion bäddar in historien i makalöst vackra bilder och berättar i ett mycket stillsamt tempo, liksom syr med de allra finaste stygnen - kanske är det vad som gör filmen så pass sval trots alla sönderslitande känslor. Jag lämnar den i en upphöjd, snarare än omskakad, stämning.

Ann

Rousseau i 3D-format

På jakt efter 2010-talet bänkar vi oss i den nybyggda biosalongen på Entré, med 3D-glasögonen på näsan. Alltför länge har vi dröjt kvar i sepiatonernas nostalgiska halvdunkel. Nu är det hög tid att träda in i det nya decenniet med all den high-tech det kan erbjuda, även om filmen vi ska se, Avatar, hann få premiär i det förra. Framtiden är förstås digital och full av specialeffekter på höjden, bredden och djupet. Eller består den kanske snarare av tillbaka till naturen-budskap, blå varelser med vassa hörntänder, svans och en nära relation till ekosystemets energier?
Det gäller att sätta på sig de mörka plastglasögonen i god tid, så man hinner fnissa färdigt innan reklamen tar slut. Att en hel biosalong sitter med solglasögon på ser obeskrivligt fånigt ut, men som tur var glömmer man bort dem efter en stund. Eller rättare sagt så snart filmduken tänjs ut till tre dimensioner, för den här gången fungerar faktiskt 3D-tekniken. Det är inte utan att man själv känner sig lite grann som filmens avatar, en bristfällig människa som med teknikens hjälp mentalt tar boning i en perfekt kropp.
Historien om den f.d. marinkårssoldaten som deltar i kolonisationen av den paradisiska planeten Pandora, infiltrerar en stam av urinvånare, förälskar sig i hövdingens kavata dotter och byter sida, rymmer ett antiimperialistiskt budskap som är överraskande kompromisslöst för att komma från Hollywood. Det handlar inte om försoning utan om att få bort varje förbannad inkräktare, helst med en pil i hjärtat, och inkräktarna det är vi, de förtappade jordvarelserna i västerländsk skepnad: giriga, materialistiska, okänsliga och våldsbenägna. Den ärrade amerikanske krigsbussen är här en ren skräckfigur, en Saurons och Darth Vaders like.
Som i så många science-fiction och fantasyhistorier finns i Avatar, jämte underhållande action och svindlande scenerier, en kvasireligiös föreställning om Den Utvalde Ledaren. Här kopplas den samman med en rousseansk romantisering av den ädla vilden och en newage-influerad syn på naturen som en levande varelse. Ja, ekosystemet är ett självmedvetet nätverk, en supervarelse som kan svara på dina böner.
Lite paradoxalt är det allt, att den mest påkostade och högteknologiska filmen i historien predikar ett budskap om teknikens och civilisationens bankrutt. Släng 3D-glasögonen på sophögen, tycks den säga, sätt på dig ett höftskynke och ta din tillflykt till närmsta regnskog.

Johan och Ann