vaka evigt i en ljuvlig oro

O klara stjärna, var jag trygg som du!
Inte satt upp så högt i avskild prakt
att skåda med de evigt öppna ögonlocken,
Naturens tåligt vakne eremit,
De strida vattnen vid sin helga gärning
att rentvå mänskovärldens alla stränder,
eller beskåda hur en mask av snö
mjukt döljer bergen och de vida fälten,
nej – ändå lika trygg och oförändrad,
lutad mot hennes bröst, som börjat mogna,
känna för evigt hur de lyfts och sjunker,
och vaka evigt i en ljuvlig oro
och alltid, alltid höra henne andas
för evigt – eller dö i salig yrsel.

Bright star av John Keats, tolkad av Sven Christer Swahn

Steget mellan Janet Frame och John Keats känns inte särskilt långt. Nyss läste jag Frames självbiografiska trilogi som filmades av Jane Campion, och nu har jag sett Campions nya film om Keats, "Bright star". Fast egentligen handlar filmen inte framförallt om Keats, utan om Fanny Brawne, hans granne i Hampstead och snart käresta - och nästan lika mycket som ordkonsten står sykonsten i centrum, den levnadsglada Fannys stolthet.

Det är en fantastiskt fin och hejdlöst romantisk film om kärleken, den unga, besvarade men orealiserade, dömd att sluta sorgligt. En kärlek som inte är olycklig, de två har sina stulna stunder, men hopplös, då poeten är för fattig för att kunna gifta sig och snart dödligt sjuk.

Campion bäddar in historien i makalöst vackra bilder och berättar i ett mycket stillsamt tempo, liksom syr med de allra finaste stygnen - kanske är det vad som gör filmen så pass sval trots alla sönderslitande känslor. Jag lämnar den i en upphöjd, snarare än omskakad, stämning.

Ann