John Bauer, "Lappar i snöstorm" Det är den kallaste vintern på över tjugo år i Skåne - den kallaste jag upplevt här, och den med mest snö. Riktigt så illa som Bauers lappländska snöstorm var det väl inte igår, men tillräckligt för att en färd som normalt går på trekvart med bil skulle kräva över två timmars irrande på skånska landsvägar och ackompanjeras av ständiga uppdateringar på radion om olyckor och avåkningar och blockerade vägar.
Den som trots allt inte hunnit tröttna på snö rekommenderas att leta upp novellen "Laban Krok och hans död" som finns i Lennart Sjögrens prosabok "Tornet". Kanske är boken inte alldeles lätt att få tag i, med tanke på att den gavs ut 1978, men berättelsen är helt klart värt lite grävande i bibliotekens källararkiv:
En dag skulle SNÖN komma. Ett snöfall som ingen sett maken till skulle börja, det skulle nå över husens tak, byn skulle sjunka in i det. Det skulle sprida samma skräck runt sig som kometerna. Som när katter dränktes i säckar skulle allesammans i byn dränkas i det vita. Var han inte beredd skulle han bli en av dem.
Den vissheten förändrade hans liv.
Ann
Och i samma bok kommenterar Lennart Sjögren höstens grisdebatt med orden: "...är han ändå den bland djuren som gör en bädd av halm och boss åt sig, gör det varmt för sig där och lämnar avföringen i ett annat hörn. Människorna har tvingat in honom i täta flockar och förfärar sig över hans kannibalism."
SvaraRaderaVidare skulle också Tvätterskan, också den ur Tornet, kunna tänkas som en kommentar till Edvard Unsgaards facebookstatus.
"Hon tvättar åt sådana som gott kunde tvätta åt sig själva men som inte vill smutsa ner sina händer med egen skit, och som inte vill att näsan skall komma i kontakt med egna utdunstningar, att ögat skall se den egna kroppens fläckar."
SvaraRaderaJa, det finns mycket att hämta i Tornet. Som om Tingen:
"Tingen som ser på oss. De mäter oss med sina blickar. Ingen går fri. De lockar oss. De som är nerslitna och suger oss till sig med sin patina och som får oss att tro att tiden skulle vara möjlig att stanna. De lackerade och obrukade som glänser på varuhusens hyllor och som får oss att tro att åldrandet skulle vara möjligt att uppskjuta. Deras själar som drömmer i oss. Och då vi köpt dem och tror oss vara deras ägare är de fortfarande oåtkomliga."
Men jag ska inte fortsätta citera en massa, när det gäller Lennart Sjögren har jag svårt att sluta.