Rachel Weisz som Hypatia i AgoraNär filmer i svärd- och sandalgenren tar sig an kristendomen brukar det handla om saktmodiga trosmartyrer, skulpterade i ett milt och övernaturligt ljus, utlämnade till en ojämn kamp mot en moraliskt underlägsen övermakt. Så inte i ”Agora”, dramat om den nyplatonska filosofen, astronomen och matematikern Hypatia, en av antikens mest ryktbara vetenskapskvinnor. Eller rättare sagt: här är martyren en person som tror på det fördomsfria sökandet efter sanningen och övermakten består av kristna trosfanatiker.
Nu skulle man visserligen kunna betrakta ”Agora” som ett propagandistiskt inlägg i dagens förmenta civilisationskamp, förd med invasionsarméer, drönare och dödsskvadroner. Den onde biskopen Kyrillos och hans anhang ser onekligen ut som talibaner medan de goda gestalterna i smältdegeln Alexandria har entydigt västerländska drag.
Fast lika gärna kan man se filmen som en appell om humanistisk besinning. Det är hur som helst ganska beklämmande att tänka på att denna skildring av senantikens destruktiva trosnit, sekteristiska massmord och inskränkta dogmatism faktiskt handlar om födelsen av vår egen värld.
Nu skulle man visserligen kunna betrakta ”Agora” som ett propagandistiskt inlägg i dagens förmenta civilisationskamp, förd med invasionsarméer, drönare och dödsskvadroner. Den onde biskopen Kyrillos och hans anhang ser onekligen ut som talibaner medan de goda gestalterna i smältdegeln Alexandria har entydigt västerländska drag.
Fast lika gärna kan man se filmen som en appell om humanistisk besinning. Det är hur som helst ganska beklämmande att tänka på att denna skildring av senantikens destruktiva trosnit, sekteristiska massmord och inskränkta dogmatism faktiskt handlar om födelsen av vår egen värld.
Hypatia enligt Rafael. Detalj ur Skolan i Aten.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar