Tafattheten. Osäkerheten. Utsattheten. Den där känslan av att betrakta sig själv utifrån – och bara vilja rusa därifrån. Sådant är Katarina Kieri mästerlig på att fånga. Inte minst försagdheten: mamman som tröstar med de kärva orden ”Bry dig inte om”, Karla som svarar på allt med ett ”Jag vet”, fastän hon egentligen inte vet just någonting alls.
Här recenserar jag Katarina Kieris nya roman "Morbror Knuts sorgsna leende", här diktsamlingen "Vi som i november" av Paul Nilsson.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar