Preludiet till Centralafrikas blodiga kolonialhistoria skildrade Lennart Hagerfors redan för ett kvartssekel sedan i "Valarna i Tanganyikasjön". Stanleys skoningslösa inträngande i den mörka kontinenten på jakt efter doktor Livingstone sågs i romanen genom den vankelmodige expeditionsdeltagaren mr Shaws alltmer förvillade blick.
I Hagerfors nya roman, "Mannen på ön", sjunger kolonialismen på sista versen. En svart man har en augustidag 1953 siktats på en som man trott onåbar ö mitt i de våldsamma Livingstonefallen, och den oväntade tilldragelsen väcker hos befolkningen i Franska Kongo ett spirande hopp om förändring. Människomassor dras till flodstranden, den koloniala ordningen vacklar för en stund och ett dramatiskt händelseförlopp sätts igång som leder till såväl möten som känslor av främlingskap mellan kolonisatörer och koloniserade.
De förra framstår, oavsett om de är militärer, byråkrater, missionärer eller lärare, genomgående som svaga och tafatta. Vissa är välmenande idealister, andra kallblodiga cyniker, men alla är de bortkomna i den kongolesiska värld som utbreder sig runt omkring dem. Inte minst gäller det den veke kapten Murat, ett slags efterföljare till den antiheroiske mr Shaw.
I jämförelse med den febriga absurdismen i "Valarna i Tanganyikasjön" och det uppriktiga psykologiska porträttet i "Längta hem", Hagerfors levande skildring av sin egen uppväxt som missionärsbarn i Kongo, är "Mannen på ön" på det hela taget en blek romankonstruktion. Karaktärerna övertygar mig inte om att de existerar, och ibland slår språket över i det klichéartade: ”Hon seglade in i en ny tid och tog med sig förfädernas urtid in i denna framtid”.
Den starkaste tråden i berättelseväven är en variation på historien om Abrahams offer av Isak. Hagerfors lyckas här med vad han annars går bet på: att väcka intresse för romangestalternas förehavanden som om de var mer än renodlade skrivbordsprodukter.
I Hagerfors nya roman, "Mannen på ön", sjunger kolonialismen på sista versen. En svart man har en augustidag 1953 siktats på en som man trott onåbar ö mitt i de våldsamma Livingstonefallen, och den oväntade tilldragelsen väcker hos befolkningen i Franska Kongo ett spirande hopp om förändring. Människomassor dras till flodstranden, den koloniala ordningen vacklar för en stund och ett dramatiskt händelseförlopp sätts igång som leder till såväl möten som känslor av främlingskap mellan kolonisatörer och koloniserade.
De förra framstår, oavsett om de är militärer, byråkrater, missionärer eller lärare, genomgående som svaga och tafatta. Vissa är välmenande idealister, andra kallblodiga cyniker, men alla är de bortkomna i den kongolesiska värld som utbreder sig runt omkring dem. Inte minst gäller det den veke kapten Murat, ett slags efterföljare till den antiheroiske mr Shaw.
I jämförelse med den febriga absurdismen i "Valarna i Tanganyikasjön" och det uppriktiga psykologiska porträttet i "Längta hem", Hagerfors levande skildring av sin egen uppväxt som missionärsbarn i Kongo, är "Mannen på ön" på det hela taget en blek romankonstruktion. Karaktärerna övertygar mig inte om att de existerar, och ibland slår språket över i det klichéartade: ”Hon seglade in i en ny tid och tog med sig förfädernas urtid in i denna framtid”.
Den starkaste tråden i berättelseväven är en variation på historien om Abrahams offer av Isak. Hagerfors lyckas här med vad han annars går bet på: att väcka intresse för romangestalternas förehavanden som om de var mer än renodlade skrivbordsprodukter.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar