En värld av statusbröllop och art directors, arton-håls-golfbanor och lyckokrav. Den går upp i rök när planeten Melancholia kolliderar med jorden. Intuitionen triumferar över rationaliteten. Naturen över civilisationen. Kvinnan över mannen. Svårmodet över optimismen. Romantiken över modernismen. I Lars von Triers originella bidrag till katastroffilmsgenren sker världsundergången till tonerna av Richard Wagners Tristan och Isolde. Och man behöver inte vara någon fullblodsromantiker för att uppskatta resultatet. För trots sina minutiöst symbolmättade intriger är Trier större som bildskapare än som idédiktare, och man sugs in i hans bilder lika omedelbart som i Wagners toner.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar