Länkfrossa

Nu lämnar jag all klädsam blygsamhet därhän och frossar i länkar. Vad ska man ha en blogg till om inte för att skryta lite?

Hon var skandalomsusad rebell och bästsäljande författare - ändå var skånska Mathilda Malling länge bortglömd. I en nyskriven biografi återupptäcker nu Ann Lingebrandt ett av 1800-talets mest spännande författarskap.

Intervju av Therese Johansson i Skånska Dagbladet. Läs hela artikeln här.

Ann Lingebrandt porträtterar Stella Kleve så strålande och penetrerar dekadensen med dess blandning av naturalism, symbolism och romantik, dess förkonstling, melankoli och dyrkan av död i skönhet. Lingebrandt pekar på den räcka av dagdrivande unga män som lider och vänder ut och in på sina själar i 1800-talets litteratur och på hur de är besläktade med Hamlet, Don Quijote och Den unge Werther. Och så plötsligt dyker det upp en kvinnlig dandy, nämligen Stella Kleves Berta Funcke, huvudperson i hennes första skandalomsusade dekadensroman. Undra på att samtiden fick stora skälvan.

Recension av Inger Dahlman i Norrköpings Tidningar. Läs här.

Matilda Malling såg inte tillbaka med tillfredsställelse på sin Stella Kleve period. Och visst kan Stella Kleve framstå som både naiv och lysten på provokation, med en överspänd önskan att uppfostra sin samtid enligt de egna litterära idealen, men om det nu var en ungdomssynd så var det en exceptionell sådan. Ann Lingebrandt har åstadkommit en rapp och välskriven biografi över Stella Kleve och det var med både nöje och stor behållning jag läste. Och mitt intresse för Stella Kleves författarskap är väckt, framförallt för debutromanen

Petra Rhodin bloggar om boken här.

Att låta en kvinna som huvudperson framföra denna dandyism och låta den utspela sig i dåtidens nutid och porträttera något som patriarkatet fruktade - en kvinna med en mans blick, jämställd på männens villkor, utan att vara vampyr - något som dåtidens kritiker blev mycket upprörda över, som om att dikta om kyssar är värre än någonting annat och det är dessutom något i Lingebrandts sinnliga och alltigenom närvarande och flödande språk, en underliggande, outtalad spets - inte virkad utan knuten av järnhand - som ger texten dess angelägenhet

Recension av Freke Räihä i Kulturen, här.


Ann