Det är nånting med cyklar och våren. Känslan av snö som nästan smält bort, blött gräs som tittar fram, asfalt som håller på att torka. Och äntligen cykeln som pappa bär upp ur källaren. Så vinglar man runt kvarteret, bara för att känna hur det känns att cykla, och drar in den milda luften som säger att nu är det slut på vintern.
Nu har jag länge varit en åretruntcyklare, och i Skåne är ju våren knappast förknippad med små bäckar av smältsnö som rinner längs gatan. Men jag drabbas ändå av en särskild känsla när jag efter tre månaders cykeluppehåll och stadsbussåkande hit och dit - visst, jag är stadsbusshatare, men ett pendelkort är till för att utnyttjas - släpar min cykel till reparatören. Någon gång innan jul gick abuslåset i baklås: jag har sprutat in olja, pillat med alla möjliga verktyg, brukat ett visst våld - fåfängt. Funderat på vilken sorts såg man ska använda.
Reparatören sprutar in lite medel i låset, vrider om nyckeln några gånger, torkar med en trasa.
- 10 kronor tack.
För bara några dagar sedan var det snöstorm. Fortfarande är gatorna lite våta. Jag sätter mig på cykeln och det känns främmande på ett mycket välbekant sätt. Vinglar runt kvarteret, bara för att känna hur det känns. Och det känns precis som vår.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar