En septemberdag 1850 besöker Fredrika Bremer svenskkolonin New Upsala i Wisconsin och möter där änkan Fru Pettersson. En sliten kvinna med krökt rygg och käpp, åldrad i förtid efter hårt arbete, förbi, som hon själv säger, trots att hon inte fyllt femtio. Ångrar hon inte att hon lämnat Sverige? Nej, det gör hon ändå inte, ”ty hon tänkte på sina barn och den framtid, som i nya världen öppnades för dem, rikare, lyckligare än den, som moderlandet hade kunnat giva dem; och hon var nöjd att ha köpt åt dem denna framtid med offret av sitt liv”.
När Bremer åkte på sin tvååriga amerikanska resa, skildrad i det långa resereportaget ”Hemmen i den nya världen”, hade den svenska emigrationen just satt fart. Från mitten av 1800-talet till 1920-talet skulle mer än en miljon människor lämna Sverige för att bosätta sig i Förenta staterna. Det motsvarar ungefär en femtedel av den dåvarande befolkningen. Drygt 50 000 av dem kom från Malmöhus län, som hade en av de största utvandringsströmmarna i landet.Anledningen till att emigranterna gav sig av varierade, men målet hade de gemensamt: en rikare framtid. Om inte för egen del, så för barnen.
Jag lyssnar till ett föredrag om kvinnliga amerikafarare på vita duken och funderar på synen på dem som söker en bättre framtid förr och nu. En låst artikel, men den som prenumererar kan läsa den här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar